Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Sengustavianerna och Ryssland. Av Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130 LITTERATUR
gången av kronprinsen Karl Johan. Hans sjöhjälterykte har stått
sig bättre, men det är knappast mycket kvar därav efter Munthes
samvetsgranna och kritiska undersökningar. I ett brev till sin
förtrogne frimurarvän Karl Göran Bonde från Helsingfors den 13 juli
1790 skriver hertig Karl, att sedan sist »har jag slagits, gifvit och
fådt stryk» samt fortsätter: »Jag har fådt bref af Reuterholm som
lärer nu snart vara hemma, dess ankomst interesserar mig mer än
alla våra giöromål här». Detta, som skrevs omedelbart efter
utbrytningen från Viborgska viken samt tre dagar efter segern vid
Svensksund, är visserligen en klädsam och otvivelaktigt ärlig modesti
ifråga om egna militära meriter, men det kastar ett dystert ljus över,
vilket mått av verkligt dugande understöd Gustav III dessa kritiska
dagar, då det gällde ära, frihet och rike, kunde motse från sin
närmaste frände. Det lider därför intet tvivel, att Munthe gjort en
högst betydande forskaregärning genom att på sin rätta plats
framställa örlogsflottans verklige chef, Otto Henrik Nordenskjöld. Hans
förtjänst i det väsentliga var snart sagt allt som örlogsflottan dessa
krigsår presterade, och visserligen ej den minsta att vrida rätt vad
andra felat. De spännande sidorna i Munthes bok om huru
utbrytningen från Viborg planlades och i stort sett lyckligt genomfördes
borde icke undgå någon historiskt intresserad svensks ögon.
Den konklusion, man av dessa skildringar drager om hertig Karl
(Karl XIII), blir, att han varken saknade begåvning eller fysiskt mod,
men att han, viljesvag och tveksam inför olika vägar, behövde en
kraftkarl att $luta sig till. När han fann denne, hade han omdöme
nog att värdesätta råden och lojalitet att stödja deras upphovsman.
Lojalitet var kanske både hans största dygd och hans största
svaghet. Det finnes ingen anledning att betvivla hans gemåls
försäkringar — ty hon är visserligen i sina förtroliga månadsbrev allt annat
än okritisk mot maken — att hertigen alla illasinnade rykten till
trots var den mest hänsynstagande och omsorgsfulle vårdare av den
unge Gustav Adolf under uppväxtåren samt ej mindre respektfullt
fogsam efter konungens rätt befallande vilja, sedan förmyndarskapet
ändrats. Men lika lojal var Karl, när han satt vid makten, mot dem
som lyckats tränga fram till hans förtroende. Det var ett sådant
förtroende, grundlagt genom gemensamma bragder i det ockulta
vetandets tjänst samt befästat genom gunstlingens oförnekliga
förvaltningsduglighet, som han ägnade Reuterholm. Den orubblighet,
varmed Karl stödde denne mot angrepp och förtal av sällsynt
hätskhet, saknar icke vackra sidor men var tyvärr alltför okritisk. Man
får emellertid komma ihåg, att historien om systemskiftet 1792 och
dess verkningar mest dikterats av dem, som då måst vika från
makten och härligheten, varför färgläggningen fått all besvikelsens
bitterhet. Så har också en viss upprättelse på senaste tid blivit
beskärd åt Reuterholms minne, åtminstone såvitt den inre styrelsen
angår.
De kinkigaste problemen under Karls regenttid och likaså, när han
själv var vorden konung, lågo likväl inom utrikespolitiken. Det verkar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
