Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 7. 1. 1924 - Registerkampen - Det politiska vägskälet 1906
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOK 69
Syeriges Arbetares Centralorganisation (S. A. C., ej att förväxla med
G. S. A. och ännu mindre med den kyrkliga organisationen S. G. A!).
Hur många arbetare i Sverige som äro syndikalistiskt organiserade,
kan icke exakt uppgivas. Antalet uppskattas emellertid till cirka
30,000, d. v. s. omkring 10 % av de i Landsorganisationen
sammanslutna »gammalorganiserade fackförbundens medlemsstyrka. Rörelsens
faktiska inflytande är dock vida större, bl. a. beroende på att alla
arbetare i regel blint lyda även den mest befängda syndikalistblockad.
Landsorganisationens ledning sökte förgäves vid 1917 års kongress att
få en förnuftig ordning till stånd på detta omstridda fält. Men
kongressombudens massa vägrade i vändningen. Den eniga
proletärfronten var huvudsaken och arbetsgivaren städse fienden. Emellertid
lär efter hand den praxis ha utbildat sig, att där de
gammalorganiserade äro i minoritet på en arbetsplats, åtlydes syndikalistflertalets*
blockadbeslut; i motsatt fall la syndikalisterna visserligen blockera
så mycket de orka, men de övriga arbetarna behöva icke vara fullt
solidariska.
Under de sista svåra depressionsåren hava de egentliga
syndikalist-organisationerna fått hålla sig stilla. Sedan tvenne år ha de dock
förmått uppehålla en egen daglig tidning i Stockholm, Arbetaren.
Men den syndikalistiska andan har därför icke domnat av, såsom
senast framgår av Stockholmsmurarnas bravader. Den största
triumfen har beskärts dem därigenom att även de centralistiska
fackförbunden börja betvivla sina gamla kampmetoders förträfflighet och
synas sinnade att följa syndikalisterna i spåren. Det är ett Mene
Tekel så gott som något tör vår arbetsmarknad, att det äldsta
fackförbundet i Sverige, aristokraterna bland vår arbetarklass, Svenska
Typografförbundet, under ledning av sin nye förtroendeman, Sigvard
Cruse — vilken politiskt tillhör det kommunistiska partiet — efter
den misslyckade strejken sommaren 1919 målmedvetet och, som hr
Cruse under sina propagandaresor landet runt belåtet förkunnar, med
stor framgång tillämpat den syndikalistiska registerkampen mot sina
principaler, boktryckarna. Att den nya radikala ledningen inom
Metallindustriarbetarförbundet också är inne på samma väg, kan mindre
förvåna, då dess gamla avtal med Verkstadsföreningen egentligen blott
är en förhandlingsordning, som städse lämnat öppet rum för den
individuella lönekampen. Inom det nya Livsmedelsnrbetareförbundet,
som utgör en sammanslutning av arbetare inom de genom sina
monopoliNeringsmöjligheter så betydelsefulla kvarn-, margarin-, bageri-,
slakt- och charkuteriindustrierna, pågå liknande strävanden, sedan
även detta förbund begåvats med en kommunistisk förtroendeman.
Det nya skråväsendet håller på att nå sin fulländning.
En nyligen i Upsala ventilerad akademisk
avhandling (Ivar Öman, Karl Staaffs första ministär)
har bringat i minnet de spänningsfyllda majdagar från år 1906, då
herr Staaff kämpade med Riksdagens första kammare om sin
rösträttsreform, och då ministären Lindman gav en för de ej-initierade
Det politiska
vägskälet 1906.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
