Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Av O. Wieselgren - Albert Henning: Stjärnskymning - Bertil Malmberg: Orfika - Ragnar Jändel: Havets klockor och Det stilla året - Pär Lagerkvist: Den osynlige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 LITTERATUR
som i ädel form ger ultryck åt skaldens längtan efter att förverkliga
det höga skönhetsideal, som han dock vet sig aldrig kunna nå. Det
som ger hans diktning dess prägel är en lugn resignation, mild och
stilla som det septemberljus han älskar att besjunga. Över de bästa
av Hennings dikter vilar denna stämning av höstklarhet, ofta betagande
vackert fångad. Formell originalitet eftersträvar han ej; tvärtom väljer
han gärna de enklaste versmått; i detta hänseende följer han den
diktare, som betytt mest för honom, nämligen Anders Österling.
Måhända kunna hans dikter av denna anledning i första ögonblicket
förefalla enformiga, men det vore att bedöma dem i hög grad
orättvist. Albert Henning har intet av formell nydanare i sin versteknik,
men den är i sin art utsökt, och varje läsare med sinne för
nyanserade stämningsvärden skall helt visst med glädje lyssna till den spröda
violintonen i hans verser.
Djupa och bittra inre erfarenheter, lidande, förtvivlan och ännu
blott halvt vunnen försoning bilda bakgrunden till de dikter, som
Bertil Malmberg förenat i sin samling Or fik a. Mycket av dess
innehåll är så starkt personligt känt, att man knappt tycker sig ha rätt
att vidröra det med kritikens sond. Men man kan ej värja sig för
det intrycket, att diktaren ännu står sitt stoff för nära för att kunna
skänka det förblivande form; alltför ofta stannar han i det
konturlösa och obestämda. I vilken riktning hans konstnärliga strävan går
anar man främst av de sköna Hölderlintolkningar, som bilda sista
avdelningen i hans diktbok. Den Hölderlinska klassicismen med dess
smärtsamt tillkämpade harmoni står för honom som målet. Orfika
betecknar blott ett steg på vägen dit, och dess innehåll bör därför
bedömas ej som ett vunnet resultat utan som en utgångspunkt för
en konstnärlig självförnyelse hos dess diktare.
Som stämningsdiktare allt igenom framträder Ragnar Jåndel i sina
två små volymer Havets klockor och Det stilla året, vilka bägge
få räknas in bland årets lyrik, fastän den sistnämnda är på prosa.
Jändels diktning uppenbarar en egendomligt inåtvänd
skaldeindividualitet av djupt religiös anläggning. Han är mindre medvetet konstnär
än de flesta av sina lyriska kolleger, och hans form äger intet
originellt eller artistiskt, om han också någon gång som i den vackra
dikten Det döda barnet kan fängsla genom versens milda och
melodiska mjukhet. Men han vinner läsaren genom sin levande
naturkänsla och sin själfulla blick på livet och världen. Vad han har att
säga är varken nytt eller märkvärdigt i vanlig mening, men det hör
i gengäld till den art av sanningar, som aldrig kunna åldras. De
små meditationer, som han samlat i Det stilla året, rymma en sådan
rikedom av enkel och osökt poesi, att man känner sig för deras skull
stå i särskild tacksamhetsskuld till författaren. De vittna om att han
icke blott är en utsökt iakttagare och en fin poetisk begåvning utan
också en personlighet av sällsynt äkta halt.
Pär Lagerkvists drama Den osynlige är som åtskilligt annat av
vad denne författare frambringat alster av en underlig disproportion
mellan anläggning och utförande. Dramat är tänkt i stora mått, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
