Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 10. 12. 1923 - Fascismens första regeringsår - Östfrontens betydelse under kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 583
nationellt samarbete. Särskilt betecknande ar hans stora intresse
för de katolska väljarmassorna, vilkas politiska krafter ännu äro
tämligen oprövade. Den kris, som medförde den katolske partichefen
don Sturzos fall, bidrog endast att knyta banden fastare mellan
statens och kyrkans representanter. Mussolini framträder som en kyrkans
lydige son. Krucifixen ha återvänt till skolorna,
religionsundervisningen har återupptagits. Detta förbättrade förhållande till kyrkan
har också ökat regeringens prestige bland bönderna på landsbygden.
Av övriga partier har den nationalistiska högergruppen uppgått i
fascismens led, och stora skaror av den splittrade socialismen ha sökt
anknytning till Mussolini, vilkens socialistiska föregåenden och
fortsatta intresse för arbetarklassens villkor icke förfelat sin verkan.
Gent emot dessa förvärv betyder en envis kritisk opposition från de
starkt hopsmälta liberala kretsarna föga. Denna opposition kan icke
utplåna intrycket, att Mussolini blivit något mer än blott den
politiske maktusurpatorn. Samtidigt med självkänslan hos de breda lagren
framkallade han en nationell rörelse, vars mål blev att tillvarataga
alla de vinster, som världskriget lagt inom räckhåll för en
beslutsamhetens politik. Mussolini blev den italienska patriotismens apostel.
Om han varaktigt skall bli det, beror till icke ringa del på om han
lyckas i sin föresats att undanskjuta den gamla regimens
byråkratiska stödjepelare och göra de hittills politiskt betydelselösa
centrala befolkningslagren till grundval för en politik, som åsyftar att
skapa förutsättningar för alla medborgares lugna och framgångsrika
utövning av sin näring. Lyckas han därmed, kommer fascismen,
oberoende av dess brister och överdrifter i övrigt, att bli ett
nyskapande element av högsta värde i den tidsålder, som ingår.
Det är en ganska märklig skillnad mellan
krigslitteraturen efter Frankrikes nederlag 1870—71 och
efter Tysklands 1918. I Frankrike proklamerades genast och
avstraffades exemplariter tvenne huvudskyldiga: först kejsar Napoleon själv
med hans ministrar, särskilt utrikes- och krigsministrarna Gramont
och Leboeuf; vidare och i ej mindre mån marskalk Bazaine. Sedan
officiellt och auktoritativt fastslagits, att dessa herrar buro skulden för
kriget och för de avgörande motgångarna, var det praktiskt taget slut
på diskussionen, ty vad som till självförsvar antecknades av enskilda
eller kritiskt bearbetades av slutna byråer, trängde ej alls till
allmänhetens kännedom. Alla användbara krafter fingo tillräcklig
sysselsättning att bygga upp det nya, och de därifrån uteslutna funno i
allmänhet bäst att tiga tillsvidare. Först efter ett trettiotal år började
även deras röster småningom att höras.
Tyskland har på grund av kända förhållanden knappast haft
möjlighet att för hela folkets räkning utvälja och högtidligen offra ett
eller annat par syndabockar. Och även om så skett, kunde
ansvarsfrågorna icke därmed ha förklarats slutligt besvarade. Den tyska^
arméns upplösning försatte alltför många förutvarande aktiva krafter
i nödtvungen sysslolöshet, för att det icke skulle bli en mycket ut-
Östfrontens
betydelse under kriget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
