Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Wilson på Pariskonferensen. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förklarade sig under debatten obenägen att ändra fredsvillkor,
mot vilka blott anmärkts, att de voro hårda — »sådana
förtjänade tyskarna» — eller att göra ändringar blott för att tyskarna
skulle skriva under. Däremot ville han gärna ändra sådant som
uppvisats vara orättvist eller stridande mot de allierades
principiella utfästelser. För övrigt sade han sig hoppas mycket av
en klok och resonlig fördragstillämpning, i all synnerhet sedan
Tyskland upptagits i Nationernas förbund och man genom
fredssluten kommit in i en lugnare atmosfär. Man ironiserade på
flera håll över engelsmännen, som bort vara rimliga från början,
men nu inför sina egna orimligheter sade sig »ej förstå, varför
Wilson tillåtit dem att handla så och liksom sökte kasta
ansvaret på honom för vad de själva gjort». Wilson slöt debatten
och sammanträdet med följande karaktäristiska ord:
Fastän vi ej avhöllo dem från att insätta irrationella saker i fördraget,
så avtvungo vi dem dock mycket viktiga modifikationer. Om vi hade skrivit
fördraget på det sätt de önskade det, så skulle tyskarna rest hem minuten
efter det att de läst det.
Well, Herren vare med oss!
I de slutliga förhandlingarna mellan de allierade var det än
en gång fråga om skadeståndets fixering. Det amerikanska
förslaget därom bemöttes av Lloyd George med det för mannen
typiska argumentet, att »om siffror nu nämnas, så skulle de
snarare skrämma än lugna tyskarna, ty varje siffra, som ej skulle
skrämma dem, skulle understiga de siffror han själv eller
Clemenceau kunde lägga fram för sina folk, sådan allmänna
opinionen nu är». Man får härvid i tankarna den amerikanske
finansexperten Lamonts inpass vid sammanträdet den 3 juni:
»Mr President, med all respekt för mr Lloyd George, så
försöker han helt enkelt att uppskjuta den onda dagen, så vitt det
gäller allmänna opinionen». Wilson, som hela tiden ägnat de
ekonomiska frågorna rätt svagt personligt intresse, insisterade ej mot
Lloyd Georges betänkligheter, och det blev ingen fixering utav.
Efter Ray Stannard Bakers ingående redogörelse för
konferensförhandlingarna och inför det rika material han publicerat kan
man ej rättvisligen bestrida Wilsons förtjänster om att från
fredsfördraget utestänga massor av orimliga och orättfärdiga vid
konferensen föreslagna bestämmelser. Men i fördraget återstod
oändligt mycket av ej blott hårda, utan även samtidigt orättvisa och
mot Wilsons egna utfästelser stridande fredsvillkor. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
