Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Wilson på Pariskonferensen. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54H VERNER SÖDERBERG
Jag frågade honom vad jag skulle säga korrespondenterna, och han beordrade
mig att be dem läsa våra avtal med övriga allierade och med Tyskland och
att försäkra dem, att han ej skulle uppge dessa grundsatser.
Till sist yttrade han: »House var just här och berättade, att Glemenceau och
Klotz pratat bort en dag nu igen. Jag vill inte diskutera någonting med dem
längre. Vi överenskommo sinsemellan och med Tyskland om vissa allmänna
principer. Hela konferensens förlopp har varit ett enda försök, särskilt av
Frankrike, att bryta ned dessa överenskommelser, att skaffa sig landon>
råden och pålägga förkrossande skadestånd. Frankrikes enda intresse i
Polen består i att försvaga Tyskland genom att åt Polen ge land, som det inte
har någon rätt till.»
Det var denna kritiska dag som Wilson lät sin läkare, amiral
Grayson, meddela korrespondenterna, att han beordrat ångaren
»George Washington» till Brest för eventuell hemresa. Det var
hans ultimatum.
Verkningarna av detta Wilsons steg äro omstridda. Tardieu
har sökt bagatellisera det och talar därom såsom allenast ett
av underordnade utspritt tendentiöst rykte. Baker trycker
emellertid den telegrafiska ordern och är djupt övertygad om
hotelsens verkan. Han påpekar, att Le Temps redan följande dag
innehöll ett inspirerat mellanstick, varav tydligt framgick, att
Frankrike uppgivit sina krav på annexioner i Saarområdet.
Något stöd från Amerika kunde Wilson emellertid ej påräkna för
en brytning. Hans intime vän Tumulty, kvarlämnad i
Washington som avlyssnare av den amerikanska folkstämningen,
telegraferade, att ordern till »George Washington» där
betraktades som en handling av otålighet och att Wilsons hemresa skulle
inom skilda partier uppfattas som en desertering. Lansing har
i sina memoarer anfört starka skäl för att Wilson bort hela
tiden göra sin vilja gällande på avstånd och aldrig skulle ha rest
till Paris. Nu var han emellertid där och stod inför
alternativet: kompromisser jämte tillkomsten av ett Nationernas förbund
eller kaos i Europa med en oviss strid mellan Fochs militarism
och den västerut framträngande bolsjevismen samt för honom
själv vad Baker kallar »profetens hårda och ensliga väg». Man
bör åtminstone kunna förstå, att han i ett sådant läge ryggade
tillbaka för att taga ansvaret för fredskonferensens sprängning.
Därmed var han också hänvisad till kompromissernas väg,
och under den följande veckan åvägabragtes sådana slag i slag.
Den 14 april kunde Wilson meddela pressen, att »de frågor,
som måste avgöras i freden med Tyskland, förts så nära sin
fullständiga lösning, att de nu skyndsamt kunna genomgå den slut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
