Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Wilson på Pariskonferensen. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
538 VERNER SÖDERBERG
hade under krigsårens lopp ingåtts. Mot alla dessa utan
Förenta staternas delaktighet eller vetskap ingångna hemliga
fördrag satte Wilson från första stund i sträv ton sin tes, att de
ej på minsta vis bundo Amerikas handlingsfrihet och att de i
dem berörda frågorna alltjämt voro öppna och nu måste lösas
»på basis av takta». Till det yttre vek han ej från denna starka
position, men i praktiken kommo småningom de hemliga
fördragen att bland dessa »fakta» intaga bredare utrymme än de
Wilsonska, vid stilleståndet som allena normerande dock
formellt fastslagna allmänna grundprinciperna.
När de slutliga avgörandena omsider träffades, hade för länge
sedan inträtt vad Baker bittert kallar The slump in Idealism, en
allmän nedgång i de första fredsveckornas ideella stämning.
Redan ett par veckor efter stilleståndet dristade Le Figaro
hånfullt nedlåtande skriva: »Här och där hör man folk, som ännu
gå omkring och drömma om en Wilsonfred.» Lloyd Georges
valkampanj i december 1918 tog form av den ansvarslösaste
upphetsning till folkhat. Clemenceau bekände öppet sin
jordbundna tro på den av Wilson utdömda maktbalansen och på
de strategiska gränserna. I amerikanska senaten restes
motstånd mot Hoovers undsättningsarbete för de hungrande i
centralmaktsländerna, enär detta barmhärtighetsverk enligt senator
Borah »utfördes utan tanke på de amerikanska skattebetalarnas
intressen» — och dock var det förbundet med rätt
intresse-färgade hänsyn till väststatsfarmarnes avsättningsbehov för
hopade livsmedelsmängder!
Wilson fick redan under fredskonferensens första dagar
känning med den överallt fortlevande »gamla andan». Trots
Brage-löftet om »öppen diplomati» måste han finna sig i en mycket
stark begränsning av fredsunderhandlingarnas publicitet.
Visserligen blevo på hans önskan plenarsammanträdena offentliga, men
de förvandlades nästan genast till betydelselösa formella
sammankomster för kungörande och inregistrering av de beslut,
som inom stängda dörrar fattats under stormakternas ledning.
Däremot lyckades Wilson stjälpa den honom redan före avresan
från Amerika av ambassadören Jusserand underställda franska
planen för konferensarbetets bedrivande. Enligt denna skulle
en i tysthet bytesfördelande stormaktskonferens föregå den
egentliga fredskonferensen och denna sistnämnda inkallas först
sedan stormakterna på egen hand uppdragit de nya gränserna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
