Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Institutionsväsen och personligt ansvar i det demokratiska samhället. Av Johan Richert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482 JOHAN RICHERT
enda märkvärdighet bestått just i att den varit officiell, på så
sätt försvunne från arenan.
Vad som höves, är ju icke, att en ny princip tillämpas in
absurdum. Det gäller icke att i detalj fixera nya anordningar.
Men det gäller, så vitt jag kan förstå, att genom signifikativa
ingripanden på vissa avgörande punkter — vilka möjligen skulle
förutsätta en i vissa stycken ändrad författning — tydligt angiva
de ledande grundsatserna. Det tyckes mig, som om det sålunda
skulle vara ett steg i rätt riktning att låta från Kungl. Maj:t
utgående uppdrag så ofta som möjligt tilldelas den enskilde
tjänstemannen, icke ämbetsverket, ehuruväl uppdraget kunde
förmedlas genom verkets chef. Utförandet av sådana uppdrag
med personligt ansvar inför Kungl. Maj:t skulle då vara
inbegripet i tjänstemännens ordinarie åligganden på samma sätt som
utförandet av expeditionsuppdrag inom verket. (Uppdragen skulle
alltså icke behöva ha formen av särskilda kommittéuppdrag e. d.)
Jag skall emellertid icke tillåta mig att här komma med
bestämda förslag eller att ens närmare ingå på statstjänstens
organisationsproblem; dettas riktiga lösning torde té sig avsevärt
olika för olika grenar av förvaltningen. Jag har blott sökt att
framhålla som en angelägenhet av vikt, att man verkligen på
allvar ställer sig den frågan: i vad mån är statstjänstens
nuvarande organisation ägnad att hos den enskilde tjänstemannen
befästa den hugnesamma förnimmelsen, att han arbetar i rikets
och det allmännas tjänst, icke i den speciella institutionens?
Avsikten med detta inlägg har varit att från en viss synpunkt
belysa ett allmänt tidsproblem, vilket tyckes komma att
tilldraga sig en växande uppmärksamhet.
Allt flera bliva tecknen, som tyda på att institutionerna —
och icke endast statliga sådana — äro på väg att tillvälla sig
ett obehörigt andligt målsmanskap över den enskilde. De bliva
förnämare än människan, vilken de skulle tjäna till redskap.
Man bringas ibland att erinra sig de tider i det förgångna, då
inrättningar, som dock endast voro människoverk, upphävde sig
till ofelbara auktoriteter i både samvets- och sanningsfrågor.
Vår tillit till s. k. officiella institutioner ger oss något av den
falska andliga säkerhetskänsla, som tron på påvekyrkan kunde
skänka åt Medeltidens människor. Vidskepelsen kan lätt nog
få en ny blomstringstid; den kan ikläda sig fullt moderna for-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
