Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Institutionsväsen och personligt ansvar i det demokratiska samhället. Av Johan Richert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i tidningspressen? På sina håll är den redan där någorlunda
genomförd. Men ju mera den överallt tillämpas ända till sina
yttersta konsekvenser, dess bättre. Varje artikel, varje notis eller
notisavdelning i en tidning bör ha sin underskrift eller sin för
alla identifierbara signatur, som markerar vem som står för ordet!
(Här talas ju icke om juridiskt ansvar för åtalbart tryck, vilket
enligt lag utkräves av viss person). Att en tillbörligt
självständig hållning hos tidningens skribenter skulle stödjas och
gedigenheten i dess innehåll främjas genom tillämpning av sådana
principer, torde vara uppenbart.
Vad de statliga institutionerna beträffar, ha vi redan sett, hur
det parlamentariska livets urartning lett därhän, att det
medborgerliga uppdraget, riksdagsmannaskapet, förvanskas för
hänsynen till ett parti. Partiet som självändamål[1] blir här den
institution — av nära nog »officiell» karaktär — som sätter sig
över den enskilde och berövar honom känslan av hans eget värde
och hans egen värdighet. Detta fall av ansvarsbegreppets
upplösning i det offentliga livet är ju det, som mest tilldragit sig
uppmärksamhet, och på denna punkt hava också ansatserna till
en hälsosam reaktion varit mest framträdande.
Men de i ett visst samband med demokratiens utveckling
stående företeelser, vilkas allmänna karaktär i det föregående blivit
något antydd, hava eller kunna uppenbarligen få en vidsträckt
räckvidd, och det kan därför vara skäl att ur de synpunkter,
som här anlagts, närmare uppmärksamma även andra grenar
av statslivet.
Föreligger icke en viss risk för att den speciella institutionens
ande — alltmera vördad och hållen i helgd — skall efter hand
försvaga känslan av direkt personligt ansvar inför det allmänna
hos dem, som arbeta i statens verk och inrättningar? De
svenska ämbetsmännen ha vetat att förvärva ett välgrundat
anseende för att vara goda arbetare i det allmännas tjänst. Men
ämbetsmännen äro människor. De statliga institutionerna kunna
knappast vara undantagna från institutioners ovan antydda
inneboende benägenhet att göra sig till självändamål; deras
tjänstemän äro utsatta för frestelsen att se med institutionens ögon.
Allt som tyckes gagna »verket», kan mycket lätt te sig som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
