Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Oscar Levertins konstuppfattning. Av Henrik Cornell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR LEVERTINS KONSTUPPFATTNING 473
geni som Botticelli här övervunnet av en så långt grundare
konstnär som Perugino. Ty denne siste känner den harmoniska
anordningens hemligheter» etc- Men kort därefter, i sin anmälan av
die Klassische Kunst, opponerar Levertin mot Wölfflins
värdeomdömen. Men detta sker då därför, att denne framhäver
högrenässansen gent emot det av Levertin mer beundrade
quat-trocento, under det att det verkligt vägande skälet att avböja
Wölfflins estetiska omdömen först och främst väl låge däri, att
den stilkritiska metoden har sin egentliga betydelse för
begripandet av formernas utveckling ur varandra samt för forskningens
grupperings- och attribueringsarbete och icke som instrument
för den estetiska värderingen.
Ännu i boken om Lafrensen använder Levertin sin
miljöskildrande metod i väsentligt större utsträckning än i de
italienska uppsatserna. Här ha de nya studierna i förbund med
den personliga upplevelsen av Italiens konst alldeles
otvivelaktigt riktat Levertins uppmärksamhet på bildkonstens formella
sida. Miljöskildringen är i Brev från Rom om gamla fresker
hopkrympt till ett minimum. Däremot är den tydligare i de
tidigare uppsatserna över italienska ämnen. Men den är icke
här driven så con amore, som när det gäller att ge den franska
rococons lätta bakgrund. För Italien hade väl Levertin icke
heller tillgång till en sådan arsenal av kulturhistoriska
kunskaper som för Frankrikes 1700-tal. Man tycker sig märka detta
även därpå, att utläggningarna bli mera godtyckliga, stundom
endast en anhopning av vackra ord utan distinkt mening. (I
Söderhjelms framställning skall man finna exempel, t. ex. i några
uttalanden om Corregio.)
Den moderna metoden blir dock aldrig någon ledstjärna för
Levertin som konstbetraktare. Man ser det i studierna över
Callot och framför allt i (den senare) uppsatsen om Böcklin,
tillkommen så sent som 1904. I recensionen av Wölfflin
deklareras att det framför allt är poeten med det lättantända blodet
och den spelande fantasin, som äger förutsättningar att
kongenialt tolka konsten. Visserligen har Levertin genom sin egen
verksamhet praktiskt vederlagt denna sats. Det för konsthistorien
bestående, som rymmes i hans arbeten, har han gett i egenskap
av historiker. De konsttolkningar han som poet givit ha mången
gång format sig till prosapoem av självständigt värde, men de
ha däremot föga samband med konstverken. Man må ha vilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
