Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Oscar Levertins konstuppfattning. Av Henrik Cornell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR LEVERTINS KONSTUPPFATTNING 469
om stora öden eller skvallrande om intima förhållanden i länge
sedan flydda tider. Särskild glans få hans skildringar, då
han tror sig igenkänna ett kongenialt poetiskt sinne eller då han
skymtar spår av det skimrande stoftet från Amors vingar.
Det fordras en viss självövervinnelse, att röra vid dessa konst-
betraktelser med reflektionens kalla vapen. De äro som skim-
rande glas och brista sönder vid beröring med en konstveten-
skaplig kritik. Ingen svensk konstskriftställare har väl varit
mera fängslande än Levertin. Och dock, hur föga träffar han
sakens kärna. I stället för att säga oss något om ett por-
trätts egenskaper i linjer, i form och färg ger Levertin en hel
liten roman om den framställda personen. Allt det, som gör
porträttet till ett konstverk, förbigår han med tystnad, ja han
tycks själv inte lägga märke därtill. Det säger sig självt, att
hans betraktelsesätt intet har med konsten att skaffa, då det
riktar sig på associationer, som medvetet upptagas icke ens
direkt ur det betraktade konstverket utan ur kunskapsförrådet
om den tids- och kulturmiljö det gäller. Sällan har väl en konst-
skriftställare känt så mycket inför konst och på samma gång
förblivit så oberörd av det väsentliga däri som Oscar Levertin.
Man frågar sig ovillkorligen varpå detta kan bero. Ytterst
naturligtvis på Levertins säregna begåvning, men även rent yttre
orsaker ha icke saknat sin betydelse, Ty visserligen är det tyd-
ligt att Levertins sinne för bildkonstens egna värden varit föga
utvecklat, men han har dock icke varit så blottad därpå, som
många av hans uppsatser ge vid handen. Betraktandet av konst-
verket som ett kulturdokument, som ger anledning till en fängs-
lande novellistisk skiss, låg nämligen utomordentligt nära för
den Levertinska essaykonsten. Och han är själv medveten om
att utan detta sätt att betrakta. konstverken blir det för honom
icke tillfälle att »i ord poetiskt översätta deras stämning” som
han säger i recensionen av Wölfflins Klassische Kunst. Den
store tyske konstteoretikern är i mycket hans antipod, och re-
censionen får därför en viss betydelse. Man kan därigenom kon-
statera, att Levertin senast vid denna tidpunkt kommit i fullt
medveten kontakt med den moderna konsthistoriens metod.
Men opposition däremot var en inre nödvändighet för Levertin.
Han har känt, att denna metod icke lämnar någon plats för
hans poetiska essaykonst.
Men en essaykonst, grundad på ett kulturhistoriskt anekdotiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
