Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 3. 10. 1923 - Representanttal, riksdagskvalifikationer och parlamentarism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 441
Dessa avrundade siffror angiva tydligt, att Sverige hör till de
länder, som hava den i proportion till folktalet starkaste
representationen, och intrycket skulle naturligtvis stärkas, om hänsyn även
toges till de genom val utsedda högre kamrarna: vår första kammare
är utan fråga jämförelsevis manstark mot vad som brukar förekomma
i utlandet.
Mot yrkandet på en minskning av riksdagsmännens antal
framfördes under den nämnda diskussionen egentligen blott en invändningr
som betraktades mera vägande, nämligen att riksdagsarbetets nuvarande
organisation, med mängden av ständiga, särskilda och tillfälliga
utskott kräver en så betydande personal, att ingen begränsning kan>
göras. Inkastet är väl egentligen endast under den förutsättningen
riktigt, att själva riksdagsformerna i övrigt betraktas såsom
orubbliga. Det är dock svårt att se, varför de nuvarande utskotten behöva
hållas så manstarka. Utom möjligen statsutskottet, vilket för sitt
arbetssätt på avdelningar knappast tål någon reducering, torde
utskotten ganska väl kunna minskas, de s. k. 10-mannautskotten till £
och 8-mannautskotten till 6 medlemmar från vardera kammaren.
Med motsvarande minskning av suppleantantalet bleve allenast för de
ständiga utskotten 24 ledamöter inom vardera kammaren lediga, vilken
siffra växte rätt väsentligt genom en även till de tillfälliga utskotten
sträckt reducering. Att arbetet skulle med minst samma framgång
kunna bedrivas inom något mindre utskott som inom de nu
fungerande, kan svårligen betvivlas.
Emellertid torde den argumentering, som blott dröjt vid siffrorna^
knappast ha berört frågans kärnpunkt.
Den parlamentarism, som hos oss råder, vacklar sedan länge emellan
tvenne linjer: den äldre, vilken med så betydande framgång följdes
av E. G. Boström, och den yngre, lancerad av Karl Staaff samt i all
synnerhet av nutidens socialdemokrater. Skillnaden kan väl
sammanfattas så, att den Boströmska parlamentarismen ville en ministär^
tagen inom eller utom riksdagen, som i alla väsentliga frågor kunde
genomföra sina yrkanden, medan den Staaffska begärde en ren
riksdagsministär. Staaffs tanke var naturligtvis, att en sådan ministär
skulle med stödet av sitt parti mäkta desto säkrare göra sina
förslag gällande; faktiskt har det visat sig, att i den delen skillnaden
mellan regeringssättet under honom och under herren till Östanå varit
minimal eller kanske rent av utfallit till den gamle
landtmannaexcel-lensens förmån. Tyngdpunkten för vänsterparlamentarismen har
sålunda kommit att ligga på kravet, att såvitt möjligt blott
riksdagsmän skulle tagas till statsråd. Sin mest tillskärpta tillämpning har
detta krav vunnit vid de senaste socialdemokratiska ministärernas
bildande: det har uppgivits att åtminstone i vissa fall riksdagspartiet
formligen dekreterat, vem som skulle bli innehavare av den ena eller
andra portföljen, ett tillvägagångssätt som borde kommit
självhärskaren av Staaffs strama typ att vända sig i graven. Även högersidan
synes vara på god väg åt samma håll, ty ehuru den Tryggerska
ministären snarast har sin förebild i Boströms kabinett, anger dock dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
