Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 30. 4. 1923 - Inför nya skadeståndsförhandlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218 DAGENS FRÅGOR
Curzon utgick från att frågan kommit in i en återvändsgränd.
Frankrike vidhöll sina ursprungliga krav och Tyskland sitt passiva
motstånd. Någon måste taga första steget till förhandlingar, och
Curzon sade sig anse, att Tyskland som gäldenär borde göra det —
och ju förr, desto hellre. Emellertid tillade han, att tyska
regeringens motvilja mot att nämna någon bestämd skadeståndssumma vore
begriplig. Dess ekonomiska låge hade försämrats sedan i januari,
då en viss summa ställdes i utsikt, och Frankrikes vidhållande av
1921 års krav med dess »höga och enligt somligas mening omöjliga
summor» lockade ej till att nämna siffror, som genast skulle förkastas.
Curzon tänkte sig därför möjligheten av »ett framsteg», om T}7skland
erbjöde sig att betala och få betalningen fixerad av »med denna plikt
anförtrodda myndigheter» samt därutöver erbjöd »särskilda garantier
för fortsatta inbetalningar». England ämnade ej uppmuntra Tyskland
att undandraga sig sina förpliktelser, men höll på, att de
begränsades av dess prestationsförmåga. Vad Frankrikes trygghetskrav
anginge, så vore England villigt att diskutera dithörande planer, men
Curzon inskärpte, att sådana »ej kunna genomföras för priset av
Tysklands sönderstyckande eller åstadkommande av ett blödande sår i
hjärtat av Europa». Problemet vore internationellt och krävde
gemensam behandling; det kunde ej lösas genom isolerad överenskommelse
mellan två makter eller någon liten grupp av makter. Lord Curzon
sade sig ha märkt vissa »symptom på bägge sidorna» åtminstone
till villighet att möta och överväga diskussionen av villkoren för
framtida uppgörelse». Dessa symptom ville brittiska regeringen
»uppmuntra och utveckla», och han hoppades att snart nog den stund skulle
komma, när Englands »inflytande och auktoritet» kunde inriktas på
att sammanföra huvudparterna i tvisten för utarbetande av en plan
för detta världs- och fredsproblems lösande i dess helhet.
Nästa steg — kanske redan taget, när dessa rader komma inför
läsarens ögon — blir det tyska förhandlingsanbudet, avfattat efter mer
eller mindre lyckade försök att få de dunkla punkterna i Curzons
uttalanden närmare belysta. Längre framåt i tiden lönar det sig ej
att profetera. I Berlin tyckes man — om än med vissa förbehåll —
benägen att nu förtro sig åt Curzon ungefär som i oktober 1918 åt
Wilson. Den förre har inga formulerade utfästelser från de allierade
att bjuda; han lovar mindre, men kan måhända just därför hålla mer
än på sin tid den välmenande amerikanske presidenten. Minnet av
Wilsons svikna löften måste nog ändå rätt betydligt dämpa de tyska
förhoppningarna på den av Stresernann som »den ärlige mäklaren» redan
hyllade Curzon. Tyskland bereder sig att mitt under pågående
Ruhraktion taga ett tungt självövervinnelsesteg; vilka äro utsikterna till
att Poincarés Frankrike å sin sida skall visa sig ha sinne för den
största av alla segrar, segern över den egna självtillräckligheten?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
