Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - En klassisk svensk flora i modern upplaga. Av G. Einar du Rietz - Hartman: Handbok i Skandinaviens flora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 189
quist och docent G. Samuelsson i Upsala åtogo sig den
växtgeografiska delen ar arbetet. Strax efter arbetets påbörjande fick man
visserligen ett fullt modernt floristiskt uppslagsverk i professor G.
Lindmans svenska fanerogamflora (1919), vilken genom sina förträffliga
illustrationer införde en ny typ i den svenska floralitteraturen och
som givetvis i en lång framtid måste förbli oumbärlig, men behovet
av en utförligare handbok med fujiständiga beskrivningar och
utbredningsuppgifter förblev alljämt stort och kännbart.
Under hösten 1922 utkom det första häftet av den nya floran, och
det har icke gäckat de svenska botanisternas förhoppningar. Det
når, börjande med kärlkryptogamerna och barrträden, fram till ett
stycke in på gräsen. Typografisk uppställning och utstyrsel
överensstämma i stort sett med den gamla Hartmans flora; för övrigt är
det naturligtvis ett fullständigt nytt verk som föreligger. Användningen
underlättas av goda bestämningsschemata och genom kursivering av
de väsentliga karaktärerna för varje art, artbegränsningen har
underkastats en djupgående och i vissa fall resultatrik revision, och
nomenklaturen har reviderats med stor omsorg i överensstämmelse med
gällande regler. Vissa kritiska grupper ha behandlats av specialister,
sålunda barrträden av d:r N. Sylvén och släktet Potamogeton av
framlidne kontraktsprosten J. O. Hagström. Utbredningsuppgifterna
äro utan tvivel de fullständigaste, som för närvarande kunna
åstadkommas. Biträdande redaktörer för grannländerna (Norge, Danmark,
Finland och de till Fennoskandia hörande ryska gränsprovinserna)
ha varit konservator Ove Dahl i Kristiania, prof. C. H. Ostenfeld
i Köbenhavn och d:r H. Lindberg i Helsingfors, vilket jämte de
båda huvudredaktörernas namn utgör tillräcklig garanti för
uppgifternas vederhäftighet. Kort sagt: det utkomna häftet utgör ett
mönster för en modern flora, och utgivarna äro att lyckönska till
resultatet. Blir fortsättningen nu också fullföljd inom beräknad tid, ha de
verkligen utfört ett storverk av mindre vanlig omfattning.
Det är onekligen en ödets ironi, att just samtidigt med denna den
svenska floristikens renässans den motsatta riktningen skall kulminera
inom de svenska läroverken (för att inte tala om Skolkommissionen) —
eller rättare sagt, det är endast helt naturligt, att varje
tidsströmning skall komma ett par årtionden senare till makten inom ett lands
skolväsen än inom dess vetenskap. Det kan ju tvistas om det är
väsentligare för den s. k. allmänbildningen att känna igen våra
vanligare svenska växter eller att kunna göra detaljteckningar av de
viktigaste typernas yttre och inre byggnad och känna de härskande
hypoteserna om deras utvecklingshistoriska sammanhang. Men vad
som torde vara alldeles säkert, är, att den förstnämnda färdigheten
kommer till större användning ute i livet för de flesta människor,
alldeles oberoende av deras yrkesriktning. Och lika säkert torde
vara, att ingen gren av botaniken är i så hög grad ägnad att skapa
ett allmänt intresse för växtvärlden och för svensk natur över
huvudtaget, inte minst i skolan, som studiet av de svenska växtarterna och
deras förekomst i naturen. Här hade det forna, nu så föraktade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
