Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Ur bokmarknaden. Av Oscar Wieselgren - Bo Bergman: Livets ögon - Anders Österling: De sju strängarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
UR BOKMARKNADEN
Den som möjligen hoppats på att de under senare tid från skilda håll
framförda klagomålen över den regelbundet under årets sista månad
inträffande litterära översvämningen skulle leda till något resultat, har
i närvarande stund att inregistrera en bitter missräkning. Även julen
1922 företedde bilden av en på kortast tänkbara tid koncentrerad
litterär expansion, och svårigheten att vinna en överblick över vad som
sett dagen är följaktligen lika stor som förut. Dock har man ett
avgjort intryck av att en viss förskjutning till lyrikens förmån börjat
inträda inom vår litteratur. Produktionen är visserligen till sin
beskaffenhet tämligen ojämn, men den inrymmer dock mycket som äger
verkligt värde, och man gläder sig åt att inom den nya generationen
, möta diktarindividualiteter med personlig stil och utpräglad egenart.
Till dem som blivit sin gamla uppfattning trogna, till och med i
kanske alltför hög grad, får man i främsta rummet räkna Bo
Bergman. Det är utan överraskning man konstaterar att hans nya
diktsamling Livets ögon alltigenom rör sig i gamla och välbekanta
tonarter. Det är samma bitterhet och samma ödsliga ensamhetskänsla
som präglat författarens lyrik allt sedan Marionetter för tjugu år sedan
såg dagen. Utan tvivel är denna känsla från grunden äkta, och de dikter,
till vilka den givit upphov, äro också fria från allt litterärt poserande
och all falsk självbespegling, men det faller sig icke dess mindre svårt
att frigöra sig från det intryck av tröstlös enformighet som de
efterlämna. Formellt sett är förhållandet likartat. Bo Bergmans vers är
ibland välkonstruerad och fast men kan i andra fall — med enstaka
lysande undantag — verka till ytterlighet torr och glanslös. Endast
i ett fåtal dikter, inspirerade av Stockholmsnaturen, får versen mera
flykt och färg över sig, ibland som det förefaller nästan mot poetens
egen vilja. Det är till dessa dikter man hälst vänder tillbaka; de
andra förlora sig ohjälpligt i gråvädersstämningens monotona melankoli.
Att från Bo Bergmans dikter övergå till Anders Österlings nya
volym De sju strängarna är som att från en mörk och myllrande
storstadsgata plötsligt förflyttas till en sommarljus trädgård, fylld av
blomdoft och fågelsång. Från början av sin diktarbana har
Österling varit musernas och gratiernas älskling: allt vad han vidrört har
i ett ögonblick förvandlats till poesi. Vad som framför allt fängslade
i hans tidigare diktböcker var hans djärva friskhet, som visste sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
