Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens Frågor 2. 12. 1922 - Ur 1800-talets teaterhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
602 DAGENS FRÅGOR
alt möta dem med en viss skepsis. Det är icke första gången i
teaterns historia som man profeterat på sådant sätt. Varje gång en
skarpare stilbrytning inträffat ha liknande åskådningar uttalats, och
trots detta har teaterkonsten efter interregnumperiodens slut
återvunnit sin vitalitet och fortsatt att utvecklas som om ingenting hänt.
Att man just inför våra dagars teaterkonst starkare än förr erfar en
känsla av nedgång, kanske till och med av inträdande upplösning,
beror väl mest därpå att man inom densamma knappast tycker sig
kunna skönja ens en antydan om någon bärande eller
sammanhållande stilriktning. Men detta gäller ju ej endast om scenkonslen
utan om den samtida konsten över huvud taget. Vart man vänder
blicken, till skulpturens, måleriets, arkitekturens eller den dekorativa
konstens område, överallt finner man samma stillöshet, samma
förvirrade sökande efter nya former, samma jäktande och ’nervösa oro
inför problemen. Men att därför anse sig ha skäl till pessimistiska
betraktelser över konstens absoluta och definitiva undergång vore
förvisso alldeles oberättigat. Att en brytningsperiod sträcker sig
över ett eller annat decennium är ingenting nytt i konstens historia,
och om den alstrar tämligen underliga produkter så får man icke
därför bliva alltför häpen utan lita till den gamla erfarenhet, som
ligger bakom Mefistofeles’ ord:
Doch sind wir auch mit diesem nicht gefährdet,
in wenig Jahrén wird es änders sein.
Wenn sich der Most auch ganz absurd gebärdet,
es gibt zuletzt doch noch ein Wein.
Vad teaterkonsten beträffar så kan det vara nyttigt att komma
ihåg att även den har sin historia och att denna företer åtskilliga
perioder av minst lika stor konstnärlig osäkerhet sorn vår egen
samtid. Framför allt gäller detta om det senast förflutna
århundradet, då ju teatern som vi veta såväl i konstnärligt som i tekniskt
hänseende genomgått en utomordentlig, delvis häpnadsväckande
snabb utveckling. En i många hänseenden roande och lärorik
framställning av denna utveckling finner man i den för ett par år sedan
avlidne danske skådespelaren Karl Mantzius’ nyligen på svenska
utkomna verk Scenisk konst under det nittonde århundradet
(Sthlm, Norstedt). Den tid med vilken Mantzius’ skildring börjar kan
betraktas som den i egentlig mening moderna skådespelarkonstens
uppkomstperiod. Vid 1700 talets slut härskade ännu på de kontinentala
scenerna den klassiska franska traditionen, sådan den utbildats af de
berömda 1700-talsskådespelarna på Comédie francaise. Sträng formell
avslipning, fulländad diktion, genomförd stil och obrottslig
scendisciplin voro denna skolas ledande grundsatser. Naturalistiska effekter
kommo över huvud taget aldrig i fråga, och individuella ansatser i
uppfattning och teknik sågos i allmänhet med strängt ogillande. Det
var mot denna stil som Talmas sceniska reform riktade sig. Med
honom bröt revolutionsperiodens individualism in även vid Comédie
Francaise, där eljest Tanden regimes traditioner kvarlevde mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
