Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens Frågor 2. 12. 1922 - Akademiska befordringsåtgärder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 591
beräkna kommitterade en sådan tidsvinst, att tillsättningen efter en
pensionerad professor kan vara färdig ungefär samtidigt med det
definitiva avskedstagandet. Denna s. k. förtidsprocedur synes ganska
väl funnen och borde ju råda bot för den ena av det nuvarande
tillståndets svagheter, nämligen de långa vakanserna. Även för de fall,
då tillsättning icke sker vid emeritiavgång utan av andra
anledningar, skulle man enligt kommitterades yrkanden — ej minst tack
vare det s. k. enmansförslaget — göra åtskillig besparing av tid.
Men det är fara värt, att vad sålunda på denna punkt vinnes, tages
igen genom andra föreslagna anordningar.
För att kunna fordra ett snabbt och till tiden begränsat men
samtidigt fullt vederhäftigt arbete av de sakkunnige yrka kommitterade, att
dessa skola ersättas för sin möda med skäliga belopp, högst kr.
1,500. Principiellt är detta utan fråga att beklaga, ty det riktigaste vore
naturligtvis att framgent som hittills den sortens hedersuppdrag
fullgjordes utan ersättning och allenast för det vetenskapliga
samintressets skull. Men kan icke detta upprätthållas — och det är nog
fara värt, att de kommitterade där hava rätt. — måste den utgående
ersättningen ovillkorligen så avvägas, att den icke i sin tur eggar till
nya vidlyftigheter. Kan det icke tänkas, att för de flesta blivande
sakkunnige den frestelsen låge bra nära att göra sig förtjänta av
största möjliga arvode och att följaktligen vidga sina utlåtanden i
motsvarighet härtill? Den extra utgift, som detta ådroge statsverket,
vore ej så väsentlig, men värre bleve den oundgängliga konsekvensen,
att de övriga handläggandes arbete i samma mån ökades i stället för
att minskas.
Antagligen är det med tanke på denna ej önskliga verkan, som de
kommitterade i ett alternativt förslag satt i fråga att låta
dubbelbehandlingen i fakultet (sektion) och konsistorium avlösas genom enkel
handläggning hos en särskild befordringsnämnd. Denna skulle ha en
fast medlemsstam, tillsatt som nuvarande konsistorium minus, och
en för varje befordringsfall växlande utökning av den fakultet eller
(för större fakulteter) ämnesgrupp, som befordringsfrågan närmast
angår; därjämte skulle städse de sakkunnige taga plats i nämnden.
Här inställer sig ovillkorligen frågan, om det verkligen vore gagneligt
att öka universitetsdelegationerna med en liten skara av speciella
utnämningsexperter. Det göres väl snarare behov att söka sätta
gränser för personangelägenheternas kringgripande förmåga än att
faktiskt yttermera accentuera den. Rimligare torde vara att låta
fakultets- (sektions-) behandlingen bli den enda, på sin höjd med
korrektivet att vid inträdd starkare meningsskiljaktighet konsistorium
ock borde yttra sig.
Kommitterades förslag synas sålunda med hänsyn till
förtidsproceduren och andra praktiska åtgärder att förkorta tillsättningarna förtjäna
allt understöd, varemot frågan om sakkunniges honorerande torde
kräva noggrann överläggning för det avsedda ändamålets vinnande och
den projekterade befordringsnämnden knappast kan betraktas som en
vinst. Ty om man icke vågar mycket hoppas på de akademiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
