Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Några ord om livrustkammarens och statens trofésamlings inbördes förhållande. Av T. J. Petrelli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIVRUSTKAMMAREN OCH STATENS TROFESAMLING 513
frånskiljas och förenas med Artillerimuseets svenska fansamling. Icke
dess mindre hava anspråk framställts på trofésamlingens hörande till
Lrk och yrkande skett, att Kungl. Maj:t måtte förklara, att samlingen
skall sortera under ecklesiastikd:tet.
Det mål, som enligt min åsikt bör uppställas för trofésamlingen,
är detsamma, som trofékommitterade i sitt ovannämnda betänkande
d. 31 januari 1907 uppställt: upprättandet av ett verkligt krigsmuseum
(eller vad man vill kalla det), i vilket de segertecken, fanor, ståndar,
kanoner m. m., som svenska krigsmän från striderna hemfört, skulle
uppställas, och i vilket även borde ingå de fanor, under vilka svenska
trupper under tiderna gått fram jämte prov på krigsmaktens
beväpning och utrustning. Planen syftar till viss grad till ett återvändande
till förhållandena före 1803, till ett återupprättande av en historisk
samling, men går vidare, i det att den tänker sig denna såsom en
fristående institution med egen utbildad personal och egen kompetent
chef. Den ansluter sig således till det senare förslag att lösa
troféfrågan, som förekom under storhetstiden, det Tessinska förslaget.
Från genfälttygm. frih. C. V. Leijonhufvuds förslag 1880 skiljer sig
uppfattningen däruti att Lrks ställning såsom en egen institution bör
bevaras. Den ena institutionen skulle bliva en krigsmaktens samling
i allmänhet, den andra institutionen skulle däremot omfatta föremål,
vilka särskilt hänförde sig till konungar och övriga kungliga
personer, särskilt dyrbara eller för jakt och icke för krigsbruk avsedda
vapen, och giva överblickar ut över förhållandena i främmande
land. Efter min åsikt utveckla sig dessa till art och uppgift olika
samlingar bäst, om de få gå fram oberoende av varandra. Men vägen
till det hägrande målet av deras självständiga organisation i egen
byggnad är lång.
Är emellertid vägen till målet lång, bör den med så mycket större
skäl snart beträdas. Varje uppskov skjuter frågan med motsvarande
tid längre in i framtiden och mycket kan redan nu utföras vad
trofésamlingen angår. Den verksamhet, som där bör ske, är av
dubbel art: arbete på föremålen och arbete på lösningen av deras
proveniens.1 För detta ändamål hava två tjänstemän föreslagits, en
museiman och en krigshistoriker. På båda vänta stora arbetsfält. Om
krigshistorikerns möda saknar jag icke alldeles erfarenhet. Vad angår
museimannens uppgift är denna långt ifrån inskränkt till enbart
konservering. Honom väntar bl. a. utredning av den betydliga samling
av troféer, vilkas beskaffenhet hittills icke kunnat bestämmas till
nationalitet och en än mödosammare undersökning av den till
hundratal nummer uppgående samlingen av stänger, på vilka icke längre
några dukar finnas kvar men vilka på grund av andra egenskaper
åtminstone delvis synas kunna bestämmas. Lösningen av dessa upp-
1 På tal om proveniens må i förbigående nämnas, att prof. Curman haft
osäker källa för sitt meddelande att den sid. 266 denna tidskrift avbildade
ryska fanan skulle hava tillhört ett av tsar Peters främlingsregementen. Den
har i verkligheten tillhört ett av de kort fore kriget nyuppsatta rg:tena av
utskrivet (inhemskt) folk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
