Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens Frågor - Det grekiska nederlagets innebörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 465
till på köpet den dundrande dumheten att från Angorafronten till
Trakien överföra rätt betydande truppavdelningar för en militär
blufFdemonstration mot Konstantinopel. Slagen med blindhet,
uppmuntrade Llo}7d George ännu den 4 augusti i ett underhustal
grekerna med tvetydiga ord om deras arméers oumbärlighet som skydd
för det anatoliska kustområdets kristna — ungefär samtidigt med att
Poincaré förklarade sig av konstitutionella skäl hindrad att under
parlamentets ferier utanordna de fattiga 25,000 francs, som skulle
vara Frankrikes andel i en redan avtalad interallierad undersökning
på platsen rörande både turkiska och grekiska våldsdåd mot
civilbefolkningen. Angoraturkarna måste härav sluta, att England var
deras fiende och Frankrike deras vän, och samma intryck fick deras
utsända ombud Fethi bej, då han i London nästan skymfligen
avvisades från Downing Street utan att ha fått tala med
utrikesministern eller dennes ställföreträdare, men några dagar senare på det
hjärtligaste mottogs vid Quai d’Orsay av Poincaré. Italiens välvilja
mot Mustafa Kemål visade sig bl. a. i försäljandet av inemot ett
femtiotal flygmaskiner. Kan man undra på att han i detta
diplomatiska läge och med kunskap om sin militära överlägsenhet ej
avvaktade nya kompromissdiktamina från de inbördes oeniga
stormakterna, utan slog till och slog till så det kändes?
Sådant är det grekiska nederlagets förhistoria; vi återkomma till
frågan orn dess innebörd. Grekland har för nu oberäknelig tid
framåt utdrivits från Mindre Asiens fasta land, en stor del av dess
unga värnpliktsarmé befinner sig i turkisk fångenskap som en dyrbar
gisslan åt Mustafa Kemål vid blivande fredsunderhandlingar. Själv
frestas nu Kemål att smittas av samma hybris, från vilken grekerna
vid detta laget böra vara botade. I hela den muhammedanska
världen kommer västerlandets maktlöshet mot beslutsamma anfall från
profetens stridsmän att förkunnas som en till fyllest bevisad sak.
Redan nu skryter en turkisk diplomat i Paris om att »vägen till
Adrianopel går över Mesopotamien», och Mustafa Kemål meddelar
barskt en engelsk intervjuare, att engelsmännen måste uppge
Konstantinopel i godo, om de ej skola utjagas därifrån. En frammarsch
i detta syfte till Ismid och Skutari av segrarna vid Afiun Karahissar
skulle kanske fresta fanatiska muhammedaner i många länder till
oberäkneliga äventyrligheter. Profetior om »det heliga kriget» äro
emellertid alltid vanskliga, och om det verkligen utbröte, så skulle
de uppfanatiserade deltagarna förmodligen ej göra alltför stor
skillnad mellan Angoraregeringens gynnare och motståndare.
Komplikationer i Mesopotamien skulle fresta till motsvarande händelser i
Syrien, och marockanernas lojalitet mot Frankrike är ej mycket
uppriktigare än de indiska muhammedanernas mot England. Gemensam
fara har emellertid redan närmat regeringarna i London och Paris
till ett slags partiell enhetsfront, och även i franska pressen erinras
turkarna, efter den första skadeglädjen över Lloyd Georges nederlag,
nu om att ententen existerar och ej kan behandlas som Grekland.
Turkarna borde, om deras gamla diplomatiska traditioner ej alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
