Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens Frågor - Telefonstrejken och socialiseringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 453
att utmäta ansvaret för vad som härvid förbrutits på olika håll —
och felen lågo knappast enbart på ett ställe — utan blott att
fullfölja tankegången så att säga schematiskt, för att pröva vad det hela
kan ha varit värt som bidrag till socialiseringsfrågan.
Innebörden var, att arbetsgivaren i verkligheten gick motpartens
ärenden. I stället för en uppgörelse mellan två parter, som var för
sig tillvaratogo de uppgifter som tillsammans krävdes för ett
tillfredsställande resultat, förekom det blott en enda part, nämligen de
anställda, som förhandlade med sig själva. På det ena stället
framställde den sina krav genom sin fackliga organisation, och på den
andra fick den kraven godtagna genom sin politiska organisation,
fackföreningsregeringen. På sätt och vis är det ju en genialisk
lösning; motsatsen mellan arbetsgivare och arbetare är uppryckt med
roten, när arbetsgivaren blott är arbetarorganisationen i ny kostym,
d. v. s. när arbetsgivaren ej längre existerar. Det förefaller alltså
som man finge lov att ta tillbaka allt som nyss sagts orn
socialiseringens svårigheter, eftersom den nu tvärtom förefaller ha löst alla
svårigheter med rent av underbar elegans.
Förklaringen är givetvis, att man ännu ej kommit längre än till
svårigheternas begynnelse. »Tingens lag» låter ej så lätt avspisa sig,
»den sultanen kan ej dikt bedraga», fastän det kan se så ut ungefär
tillräckligt länge för att riktigt leda svaga dödliga på villospår. Vad
blir nämligen följden av att arbetsgivaren försvinner? Jo, givetvis
att ingen tillvaratar hans uppgifter. Varje arbelarkrav vid ett
statens verk som stödjes med strejk kommer att leda till bifall åt
ar-betarkraven, ty det ställer en socialdemokratisk regering inför det
heliga strejkevangeliets bud: intet stöd åt strejkbrytare, respekt för
varje arbetsinställelse, den må vara hur sakligt oberättigad som helst.
Vem betalar? Det gör givetvis »staten»; men vad är staten? Alla
medborgare, däribland icke minst alla de arbetare som icke äro med
i den ifrågavarande strejkaktionen. Att arbetsgivaren försvunnit har
alltså ingen annan innebörd än att man gått miste om det organ
som tillvaratagit det helas intresse emot en särskild grupps; och ju
längre demokratiseringen fortskrider, desto uppenbarare kommer det
att bli, att denna underkastelse av statsmakten under hotfulla krav
från särskilda grupper av anställda betyder en ren exploatering av
de laglydiga och stillsamma i landet till förmån för oroselementen.
I själva verket komma resultaten att göra sig kännbara innan detta
hunnit långt och närmast på herr statsrådets och chefens för
finansdepartementets område. Statens verk äro inga presenter åt folket,
de ha tillkommit genom stora kapitaluppoffringar i den ena eller
andra formen och måste förränta sina stora kapital, om de
skatt-skjddigas bördor över huvud skola bliva uthärdliga; efter de senaste
årens erfarenheter vet varje socialdemokratisk finanspolitiker, att också
de summor man kan få ifrån millionärerna ha sina mycket
obehagliga ^gränser. Varje oberättigat arbetarkrav på statens affärsdrivande
verk leder på den ena eller andra vägen till sänkning i verkets
avkastning och därmed till en budgetbrist, som den socialdemokratiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
