Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Den klassiska bildningens dödsfara. Av Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppfattas och rätt förstås. Modern bildning utan klassisk svävar i
luften.
Nu kanske man invänder att även om de moderna
kulturverken ej riktigt förstås, så kunna de ändå verka ideellt;
halvförstådd idealitet är ju lika tidsenlig som trevlig. Men ej ens
detta mäkta de i skolan. Det är en genomgående erfarenhet att
de diktverk vilka brukas som skolböcker i bästa fall väcka
likgiltighet, i vanligaste fall avsky. Man säger att lärjungen kan
läsa tyska, engelska m. fl. diktverk hemma och ser framför sig
en vacker bild av gossen eller flickan, njutande av sin Goethe,
Shakespeare etc. vid den ensamma studielampan. En äkta
skolkommittélegend! Lärjungen har sannerligen annat att göra på
sin ej värst långa fritid, och blir han tvungen att läsa en bok,
hatar han den. För övrigt bör han ju på detta stadium först
och främst läsa den svenska litteraturen. Hela den franska
litteraturen är dessutom otillgänglig för lärjungen, enär ämnet
blott förfogar över 16 timmar.
Slutligen är även de moderna språkens praktiska nytta i hög
grad överskattad. Kommissionen antyder flerstädes själv att
skolundervisningen ej kan tänkas giva någon större praktisk
färdighet i språkens muntliga och skriftliga behandling, d. v. s.
just deras mest praktiska sida. Erfarenheten visar också
ideligen hur liten bit man kommer utomlands med skollärda
språkkunskaper. Å andra sidan har det på senaste tiden, då
utlandsresor blivit så vanliga, visat sig hur lätt svenskar, som
ju dock ej äga någon särskild språkbegåvning, lära sig
främmande språk utan någon som helst skolunderbyggnad. Geijer
hade icke helt orätt, när han under sin konservativa tid —
den enda varunder han hade ett verkligt bildningsideal —
förklarade det vara tillräckligt, om skolan gåve tillfälle till enskild
handledning i moderna språk. Ändå rättare hade han när han
något senare ville låta dem studeras men blott på klassisk grund.
De tre stora kulturspråken böra givetvis alla läsas på alla linjer
som föra upp till studentexamen, men att göra dem till
huvudämnen är alldeles förfelat.
Om alltså det nyspråkliga gymnasiet icke giver någon
bildning, som förtjänar detta namn, så giver det dess mera
mångläseri. Dess valspråk är »multa sed non multum».
Kommissionen har eljes ärligt och framgångsrikt sökt inskränka
mångläseriet, men i detta fall har den misslyckats och måst misslyckas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
