Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Striden mellan Wu Pei-Fu och Chang Tso-Lin. Av C. G. Taube
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så slutade det stora slaget vid Hun-ho. Det är av stort
intresse, dels på grund av det mästerliga sätt, varpå Wu Pei-fu
begagnade sig av sin motståndares svagheter, dels därför att för
första gången i större skala bekräftats den förut många gånger
vunna erfarenheten, att kinesiska trupper med god utbildning
och god ledning långt ifrån äro att förakta i ett modernt
allvarligt krig.
Hur Wu Pei-fu begagnade sin seger ligger ej inom räckvidden
av denna artikel. Han kom till Peking och Tientsin som
segerherre och inom en mycket kort tid utgåvos en störtsjö av order
från presidenten, avskedande ett flertal höga ämbetsmän såväl
i administrationen i Peking som i provinserna, börjande med
Chang Tso-lin. Men trots sitt nederlag var denne ännu ej
fullständigt ur räkningen. Han hade som sagt lyckats samla
återstoden av sin armé kring Tongshan, och där trodde man, att
ett nytt slag skulle utkämpas. Efter ungefär en vecka började
också Wu Pei-fu att sända den ena divisionen efter den andra
dit upp, men det blev ingen batalj av, då Chang i god tid
drog sina trupper längre tillbaka till Shanhaikwan, den punkt
där den stora kinesiska muren slutar vid havet. Samtidigt
förklarade han i ett brev till diplomatiska kåren i Peking, att
han vägrade att åtlyda presidentens order och förklarade sig
och hela Mandjuriet oberoende av Peking-regeringen, tillsvidare
användande den blygsamma titeln av »överbefälhavare över de
tre östra provinsernas armé». Så står saken i denna stund,
och det kanske dröjer länge, innan Wu Pei-fu anser sig kunna
fullfölja sin operation med ytterligare ett anfall. Han har ju
nämligen nått sitt mål: att driva ut banditen från det egentliga Kina,
och som klok general stannar han där tills vidare. Det är
egendomligt att se hur historien i detta fall upprepar sig själv: den
stora muren har i många sekler varit gränsen mellan det
civiliserade Kina och nordens »barbarer». Två gånger inom relativt
sen historisk tid ha emellertid dessa »barbarer» inträngt i Kina,
kanske med den största delen just över Shanhaikwan, och
grundläggande en ny dynasti behärskat hela Kina i flera sekler. Chang
Tso-lin är visserligen fullblodskines, och han behövde aldrig
låta sina soldater klättra över muren, då de samtliga reste på
järnväg med kanoner och aeroplan och alla andra ett modernt
krigs förnödenheter. Men han kom i alla fall från »cheng wai»
— utanför muren — och det var nog, för att i en rättrogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
