Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Striden mellan Wu Pei-Fu och Chang Tso-Lin. Av C. G. Taube
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för oppositionen var Wu Pei-fu. Dels var ju Liang Shih-yis
hela personlighet på grund av hans förhistoria fullkomligt
omöjlig att acceptera för det liberala partiet, dels var han mer än
misstänkt för att ha intima relationer med japanska politiker
och finansmän och anklagades på grund härav bl. a. för att vid
Washington-konferensen ha hjälpt Japan att ernå de garantier,
som det fordrade för att återlämna Shantung-järnvägen och
Tsingtao m. m. till Kina. Wu Pei-fu började sin attack med
att telegrafera till presidenten och i folkets namn begära Liang
Shih-yis avgång, just då han närapå lyckats att få sitt stora lån
ordnat. Denne vågade ej ensam trotsa denna utmaning och
begärde tjänstledighet för att sköta sin hälsa. Då uppträdde
Chang Tso-lin på arenan och frågade presidenten: »Vad
är meningen? Här ger jag er en utmärkt premiärminister, som inom
kort kan klara upp era dåliga affärer, och så vill han taga
avsked, därför att en liten herre nere i Honan morskar sig.» Och
så började det vanliga telegramkriget, som alltid föregår
inbördeskrigen i Kina. De båda motståndarna telegraferade till varandra,
till presidenten och till sina kolleger, de andra guvernörerna,
till pressen, till de mäktiga handelskamrarna i de stora städerna
etc. etc. Till att börja med var tonen i dessa telegram ganska
hövlig och opersonlig; båda parterna framhöllo, att de såsom
lydiga soldater ej kunde blanda sig i politiken, men omsorgen
om landets välfärd tvingade dem att i detta fall ingripa o. s. v.
Denna oblodiga kampanj pågick i tre hela månader, från januari
till mars detta år. I april började tonen att bli hetsigare. Båda
hade väl vid denna tid något så när vidtagit de nödvändiga
förberedelserna till kriget, som de säkerligen från början insågo
var oundvikligt, men i detta ceremoniernas förlovade land kan
man ej gå åstad och slå sin ovän utan att först i hövliga
ordalag långsamt ha förberett honom på saken.
Chang Tso-lin började aktionen i mitten av april genom att
börja sända trupper in i Chihli, under förevändning att
»beskydda huvudstaden från banditen Wu Pei-fu». Detta var
liktydigt med krigsförklaring, och Wu Pei-fu var ej sen att
tillsammans med nio andra generaler ge Chang Tso-lin ett
ultimatum, att antingen omedelbart draga sig tillbaka till sitt eget
land eller slåss. Regeringen i Peking gjorde naturligtvis allt
för att medla, men det var klart, att kriget var oundvikligt, då
Wu Pei-fu genast började sin koncentration mot Peking.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
