Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens Frågor 29. 6. 1922 - Jordreform och ekonomi - En Hjärnebiografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hela den uppläggning problemet har fått förefaller alltså förfelad.
Vill man utvidga jordbruksdriften, är ej huvudfrågan vem som skall
äga jorden, vad som vanligen kallas den agrariska frågan, som är
av juridisk natur och i och för sig ingenting ändrar i det ekonomiska
läget, utan det gäller själva de ekonomiska förutsättningarna. Det
vore visserligen tänkbart, att man finge bättre jordbrukare genom
att göra dem till ägare och att det lägre pris vartill de då kunde
tillhandahålla sina produkter förmådde öka avsättningen därav; men
i så fall är det på denna väg, d. v. s. ånyo på ekonomiska linjer,
som tankegången måste fullföljas, och därpå vänta vi ännu.
Man känner sig så mycket mer tveksam, om det nu framkomna
uppslaget skall visa sig leda till ett ekonomiskt riktigt resultat, när
man betänker, att det slag av jordbruksprodukter av inhemsk avel,
som sannolikt kan komma att bli behövligt under en närmare framtid,
är brödsäd, ty både Rysslands upplösning och den amerikanska
utvecklingen synas peka på att det övriga Europa i högre grad än förut
kommer att bli hänvisat till egna brödsädestillgångar. Nu har det
vanligen ansetts, att det mindre jordbruket hade sin styrka i den
produktionsriktning som rådde före kriget, d. v. s. i en på
foderväxtodling och importerat kraftfoder byggd ladugårdsskötsel, och det
förblir då en öppen fråga, om en styckning av större egendomar
verkligen under nu väntade världskonjunkturer är vägen att binda
mer folk vid en ekonomisk jordbruksdrift.
Så mycket torde vara säkert, att om den s. k. jordreformen icke
skapar ekonomiska förutsättningar för de nya ägarna att livnära sig
på sitt jordbruk minst lika bra som förut var fallet i andra yrken,
så komma deras nya gårdar att kasta av dem på samma sätt som
en häst kastar av sin oskicklige ryttare. Och då har man en ny
erfarenhet till de många föregående i fråga om vad brist på blick
för ekonomiska synpunkter medför på jordbrukets område.
Men utan tvivel återstår det en utväg, om alla de andra slå fel.
Kan jordbruket icke åstadkomma vad folket behöver och till det pris
folket vill betala, så kan man tvinga folket att betala vad
produkterna kosta att framställa, också om de kunde fås billigare på annat
sätt. Medlet heter nya livsmedelstullar eller eljest garanterade
minimipriser från statens sida. Dit leder i verkligheten det resonemang
som häri nagelfarits, trots att i varje fall herr Fabian Månsson är
den förra lösningens argaste vedersakare och efter vad man får
hoppas ej anhängare av den senare heller. Men man förstår vad
det kan komma att betyda rent politiskt, om »småbrukarintresset»
får tagas till hjälp för krav på åtgärder av detta slag, vilka förut
måst nöja sig med politiskt långt mindre tacknämligt stöd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
