Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Litteratur - Svensk vardag. Av O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
olämpliga och opåkallade utlåtelser. Han skildrar Geijers av Jacob
Adlerbeth trofast understödda strid för sin professur med alla därmed
sammanhörande kulissintriger och kabaler — interiörer knappast
förskönade av det historiska perspektiv under vilket vi betrakta dem
men i varje fall särdeles belysande och tidstypiska. Till och med
den i sitt liv mest romantiske av alla våra diktare, Stagnelius,
skymtar förbi, men icke som den drömmande och extatiske diktaren av
Liljor i Saron utan som en för sitt originella uppträdande bekant
stamgäst på den välrenommerade källaren Freden. Ej heller
Almquist har sin vanliga dämoniska habitus, när han träder oss till mötes
bland vännerna i Wendela Hebbes salong i den lilla prydliga våningen
vid Köpmangatan; tvärt om går han vid ett tillfälle ända därhän att
han berömmer sig av att vara duktigt prosaisk. För att härröra
från Almquist verkar detta särdeles sympatiskt. Det vittnar om att
han dock icke uteslutande var en romantisk posör, ständigt betänkt
på att göra effekt, utan att han också hade mera mänskliga och ärliga
sidor. Det kan emellertid vara på sitt sätt roande att söka föreställa
sig vad Almquist själv skulle sagt, om han anat att eftervärlden skulle
finna honom mera tilltalande som vänlig och anspråkslös
vardagsmänniska än som romantiskt sekulargeni.
Till dessa studier över snillen i vardagsdräkt sluter sig en rad av
uppsatser, behandlande personligheter av allt annat än genialiskt snitt,
intressanta endast som konkreta representanter för olika former av
svenskt liv i äldre tider. Hedersrummet i samlingen tillhör utan
ringaste tvekan Carl Nyrén, den på en gång spränglärde och
manufakturintresserade östgötaprosten, som vid sitt frånfälle lämnade till
en häpen eftervärlds begrundan ej mindre än 81 foliovolymer
handskrifter av det mest växlande innehåll förutom åtskilliga tryckta verk,
av vilka emellertid veterligen endast ett, betitlat Bränvinets öde i
Sverige, tillvunnit sig någon mera omfattande uppmärksamhet. Som
Böök anmärker beror detta emellertid mindre på något nytt eller
anmärkningsvärt i behandlingen utan allenast på själva ämnets hos vårt
folk djupt rotade popularitet. Teckningen av denne i sin uppriktiga
självbelåtenhet verkligt monumentale »Chronschough under
Frihetstiden» visar Bööks magistrala skildringskonst från dess bästa sida.
Detsamma gäller om porträttet av den svenska kommunismens
vördnadsvärde anherre, den stockholmske bokhandlaren och journalisten
Per Götrek, vilkens av trosviss radikalism och entusiastisk filantropi
till ungefär lika delar sammansatta personlighet trots allt väcker en
viss sympati hos läsaren. Hade Per Götrek levat i Kina skulle han
med fullgoda skäl kunnat göra anspråk på den därstädes till mindre
lyckade samhällsförbättrare utdelade titeln Hun Te Kung, d. v. s.
»Hertig av förvirrad dygd», ty en bättre typ för den teoretiskt
välmenande men praktiskt omöjliga reformivern torde knappast kunna
uppvisas. Mindre älskvärd fastän mera verklighetsmänniska är den
kritiske och mjältsjuke presidenten Abraham Leijonhufvud, Tegnérs
discipel på Yxkullsund och senare hans förtrogne vän, särskilt under
riksdagsperioderna i Stockholm. Vad som hos honom väckt Bööks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
