Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Historiska och politiska vanföreställningar. Av Hugo Valentin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medeltidens och vasatidens människor tala och känna, som hade
de upplevat 1800-talets individualism, nationalism och liberalism.
Men man måste reagera mot den beklämmande barnslighet,
varmed hans kungar och statsmän resonera om statens affärer. I
en ypperlig essay, Nysvenska historiedramer, publicerad år 1900
i Sv. D. (omtryckt i Blandade spörsmål) har Harald Hjärne
påpekat, hur Strindbergs s. k. »historiska skådespel» blott till
namnet handla om Sveriges gamla kungar »eller om några kungar
alls». »Shakespeares historiska dramer», säger Hjärne, »äro också
ohyggligt anakronistiska. Både Johan utan land och Cæsar
tala renässansens munart. Men där möta vi dock verkliga
statsmän och fältherrar, drottningar och demagoger, uppviglade
folkmassor och segerdruckna soldater — icke bara utklädda
kälkborgare och esteter med förklemade nerver».
Den, som saknar förmåga att bedöma gångna tiders statsliv,
lär icke heller kunna bedöma sin samtids, ty i stort sett är det
samma intressen, som söndra eller förena staterna under olika
epoker. Hur många historiska och politiska vanföreställningar
basera sig icke på ett förbiseende av sistnämnda intill banalitet
sanna sats! Ludvig XIV gjorde som bekant gällande s. k.
arvsanspråk på Belgien och Pfalz, vilket orsakade blodiga krig.
Senare blev franska folket genom revolutionen »herre i eget
hus», och som folken såsom bekant alltid äro mycket fredliga,
ville fransmännen och trodde sig också kunna bryta med de
krigiska traditionerna från l’ancien régime. Emellertid insågo
de snart, att Ludvig XIV haft rätt i att Frankrikes intressen
krävde Rhenprogrammets realiserande, varför de i stor stil
upptogo despotens erövringspolitik, ehuru naturligtvis utan några
dynastiskt-juridiska motiveringar: de »befriade» Belgien, Pfalz
och åtskilliga andra länder, som de sedan behöllo under den
motiveringen, att naturen själv utpekat Rhen som Frankrikes
gräns i öster.
Många historiska och politiska vanföreställningar skulle kunna
undgås, om vederbörande besinnade den enkla sanningen, att
motiveringarna — fraserna, om man så vill — växla, men
intressena bestå. Då låter man icke missleda sig därav, att de
mellanfolkliga konflikterna under 1500- och 1600-talen oftast uppträda
draperade i religionens mantel, under 1700-talet i dynastisk
dräkt och i vår tid under nationalistiska färger.
»Jämviktssystemet» är icke endast utmärkande för det s. k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
