Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Historiska och politiska vanföreställningar. Av Hugo Valentin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
benämna sig »rerum dominos», världens behärskare. Den som
i våra dagar bevistar det engelska parlamentets öppnande av
konungen, skall väl, om han är okunnig om det nya liv, som
fyller de gamla formerna, tro sig höra en hart när enväldig
monark tala till sina undersåtar, och att underhuset, som med
talmannen i spetsen kallats till överhusets skrank för att lyssna till
trontalet, är av ringa betydelse i jämförelse med lorderna. Och
vilken i ordets bästa mening romersk prägel vilar icke över den
vördnad, detta Europas kanske minst servila folk ägnar konungen
i dennes egenskap av statens representant! För främlingen ter
sig detta senare mer i st. f. mindre imponerande, om konungen
råkar vara en obetydlig person, ty därigenom kommer så att
säga det fiktiva momentet mer till sin rätt.
Jag har framdragit dessa drag, emedan det synts mig, som om
bristande sinne för fiktioner vore orsaken till många bland vår
bildade allmänhet florerande politiska och historiska
vanföreställningar. Man förgrovar fakta och anser sig därefter
moraliskt skyldig att reagera mot det religiösa eller politiska livets
symboler, ja mot snart sagt varje åldrig legitimationsformel eller
av traditionen skapat skönhetsvärde. Avskaffandet av
Guds-nåde-formeln leder osökt tankarna till den av Viktor Rydberg
odödliggjorda »realisten Åbrandsson», som då skolkamraterna
lekte krig, ansåg sig skyldig att protestera, emedan de kallade
en på en käpp fäst näsduk för fana och en brandspruta för kanon.
Samtidigt som man ser en dygd i att göra sin samtid så plumpt
realistisk som möjligt, vill man gärna tro, att gångna tider voro
ofantligt »romantiska». Medeltiden, för att nämna exempel,
framstår alltjämt för den stora allmänheten icke som de
moderna historikerna tecknat den, ehuru epoken därigenom förvisso
icke förlorat i storslagenhet eller spänning, utan som en s. k.
»historisk» roman av Starbäck med Jenny Nyströms teckningar.
Men det finnes i själva verket ingenting, som tyder på att t. ex.
Karl Knutsson, Jöns Bengtsson Oxenstierna eller deras samtida
voro vare sig vackrare att se på eller mindre krassa i sitt handlande
än t. ex. herrar Lindman och Edén i våra dagar. Åtminstone
i sistnämnda avseende och troligen även i det förstnämnda torde
det snarare förhållit sig tvärt om.
Då det gäller att bibringa allmänheten historiska
vanföreställningar, har i våra dagar den kvasihistoriska romanen
fått en mäktig bundsförvant i den kvasihistoriska filmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
