Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Oswald Spenglers historiefilosofi. Av Manfred Björkquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tiden har ingen stil, och därför kreerar man ideligen nya
stilar.
Den har ingen stil, ty den har ingen själ, ingen religion.
Intellektet har segrat över själen, hjärnan över hjärtat.
Kulturens ledning förlägges till storstaden och sist till några
världsstäder. Och i världsstäderna finnes intet innerliv men blott
fysiska processer. Jag citerar: »Vad som var levande blir stelt
och kallt. Inre vidder, själsrum, ersättas med utsträckning i
det kroppsligt verkliga; livet i mäster Eckhards mening blir liv
i nationalekonomisk mening, idéernas välde blir imperialism,
slutligen mycket jordiska ideal breda ut sig i mogna
stämningar, mättade av ålderns erfarenhet. Från Sokrates, Laotse,
Rousseau, Buddha bär vägen varje gång nedåt.» Och om denna
civilisations konst säger han: »En förljugen musik, full av
konstlat larm av väldiga instrument, ett förljuget måleri fullt av
idiotiska exotiska effekter, av plakateffekter, en förljugen arkitektur,
som med hjälp av de förgångna årtusendenas formskatt vart
tionde år grundar en ny stil» o. s. v. Allt detta har, menar
han, sin motsvarighet i antikens sista århundraden. Och om
denna mening är han ju ej ensam. Angående vetenskapen
menar Spengler, att de olika vetenskaperna närma sig varandra
med stor hastighet, och därmed närma vi oss en
sammansmältning av de formvärldar, som de skapat. Vi komma fram till
ett på få grundformler reducerat system av tal, och såsom deras
benämning en liten grupp av teorier och bildartade åskådningar,
som uppsamlat den faustiska andens väsentliga arbetsresultat,
vilket sedan kan upptagas i en beslöjad myt.
Den sista akten av faustisk vishet är upplösningen av allt
vetande i eit oerhört system av morfologiskt-historiska
frändskaper. Föreningen av de särskilda vetenskapliga aspekterna
till ett helt skall röja alla kännetecken på den
kontrapunktiska stora konsten. Den faustiska själen anar såsom sin sista
upplevelse det gränslösa världsrummets infinitesimala musik.
Målningen av civilisationens epok är ju icke ny. Spengler har
sammanfört anklagelser, som kommit från en mängd andra
samtida kritiker, Rathenau, Russel, Ferrero, Feilberg, Hermann Bahr,
Romain Rolland m. fl. Men här är skulden icke människornas,
och katastrofen kan därför ej heller avvändas genom bättring
och bot eller genom mänskliga ansträngningar eller reformer.
Det är ödet, som fullbordar sig — oemotståndligt; och alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
