Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens Frågor - Angoras seger över Sèvres
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 239
och ungrare ämnade diktera för modstulna turkiska regeringsombud.
Mustafa Kemål (eller de ungturkiska statsmän, som stodo bakom
honom) dristade understryka detta non possumus genom hotfulla
militära operationer, till namnet mot sultanens tåtaliga trupper, men
faktiskt mot de allierade, som ockuperat ej blott Konstantinopel, utan
även motliggande anatoliska kuststräcka i Sundens närhet. De
allierade, obenägna för ett nytt vitlutseende krig mot de besegrade, men
ej avväpnade turkarna, gjorde då upp med Venizelos om att den
dittills föga anlitade grekiska armén skulle, mot förverkligandet av
gamla panhellenska önskemål, taga upp striden mot trotsaren.
Uppgiften befanns svårare än man tänkt sig, och efter Venizelos’ fall
tappade fransmännen alldeles lusten att medverka till Greklands
förstoring i den utsträckning man några månader förut i Sévres dekreterat
för sultanens traktatunderskrivare. Sévreslraktaten var som bekant i
övrigt modellerad efter Versaillesfredens mönster med bestämmelser
om avrustning, skadestånd, finanskontroll, utlämning av
»krigsbrottslingar» o. s. v. Den gamla tvistefrågan om Konstantinopel och Sunden
— vilka de allierade under kriget lovat tsarens Ryssland, men nu
naturligtvis ej ville ge åt bolsjevikerna — hade i Sévres »lösts» på
det sätt, att runt omkring Sunden upprättades ett slags faktiskt
stor-maktskondominium med en förvaltande interallierad kommission och
att sultanen visserligen med en obetydlig livvakt fick bo kvar i
Konstantinopel, men samtidigt underrättades om att denna grace ej
var oåterkallelig utan helt berodde på graden av lojalitet vid
fredsvillkorens uppfyllande.
Det skulle föra för långt att här i detalj följa Sévresprogrammets
snabba förvittring. De allierade fogade sig i att sultanen ej kunde
uppdriva en ratiflkationsvillig minislär. England och Frankrike hade
fullt upp att bestyra med att organisera sina egna nyförvärv i Syrien,
Palestina och Mesopotamien, och Mustafa Kemål fick under tiden
rådrum att konsolidera sin turkiska folkförsamling och motregering i
Angöra samt att anknyta diplomatiska förbindelser med Råds-Ryssland
och dess kaukasiska vasallrepubliker, Persien och Afghanistan. Italienare
och fransmän smugglade gladeligen över till honom krigsmaterial för
kriget mot Grekland, och engelsmännen gjorde grekerna motsvarande
tjänster, allt under det att man officiellt höll sig utanför den
grekiskturkiska kraftmätningen, en blodig match i många ronder, men utan
avgörande framgång för någondera parten.
Då så ett försök till medling mellan Konstantinopel, Angöra och
Athen våren 1921 strandat på Angöras kraftmedvetna omedgörlighet
och de franska skattebetalarna tröttnat på att underhålla en fransk
ockupationskår i Cilicien, gjorde Frankrike helt enkelt upp med
Angora-regeringen bakom Englands rygg, ett stycke hemlig diplomati, vars
snaskiga detaljer ytterst skarpt klandrats i franska senatens
utrikesutskott, bl. a. av Poincaré under hans senatorstid. Den av en
äventyrlig parlamentarisk amätördiplomat och storfinansemissarie vid namn
Franklin-Bouillon — på sin tid av Clemenceau elakt omdöpt till
»Washington Potage» — den 20 oktober 1921 avslutade fransk-turkiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
