Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Gustav III och högsta domstolen. Av Birger Wedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV III OCH HÖGSTA DOMSTOLEN 199
under ett decennium med all heder förvaltat dåtidens främsta
post inom justitieväsendet, juslitiekanslersämbetet. När konungen
i dec. 1787 återupplivade det forna riksdrotsämbetet, kunde han
ej skänkt det åt en värdigare. Fredrik Sparre, drotsens svåger
men 23 år äldre än denne och av honom titulerad »min
nådig-ste farbror», hade som hovkansler och riksråd förvärvat sig
anseende för arbetsamhet och duglighet. Över vissa egenheter
hos honom kunde man i hovkretsar göra sig lustig, men i den
allmänna meningen var han ännu respekterad — det blev den
Reuterholmska tiden förbehållet att häri medföra ett omslag.
Bonde, kusin till drotsen, hade för ett år sedan utbytt
presidentstolen i Vasa mot en plats i rådet och samtidigt utnämnts
till riksmarskalk. Ingen har veterligen motsagt Schröderheims
ord om denne ädling: »i alla tider, i alla länder hade han prytt
de högsta äreställen». HD vann i honom ej blott en prydnad
utan en fullgod jurist och samvetsgrann arbetare. Äldst av de
tolv och 30 år äldre än riksdrotsen var Diiben, en intelligent
och fint bildad konstvän och diplomat, men skäligen främmande
för juridiken — han kom ej heller att tjänstgöra i HD mer än
12 sessionsdagar under 1789, 5 under 1790. Malmerfeldt, som
varit häradshövding i Södertörn och sedermera under några år
på 1770-talet generalauditör, revisionssekreteraren v. Köhler,
hovrättsrådet i Svea hovrätt Evelius, västgötahäradshövdingarne
Rogberg och Hoffgardh samt den ene av de båda finnarne, den
litterärt intresserade Åboassessorn Juslén, voro alla erfarna och
värderade jurister utan politisk färg — låt vara att Rogberg
tjänstgjorde som v. sekreterare i bondeståndet vid 1778 års
riksdag, då Schröderheim som sekreterare med biträde av
Bellman vid kansligöromålen höll ståndet vid gott lynne. Ulner,
den andre finnen, var borgmästare i Åbo och hade under sista
riksdagen representerat sin hemort i borgareståndet. Som
medlem av sekreta utskottet hade han anslutit sig till
regeringspolitiken. Än mer utpräglad rojalist var måhända Ahnger,
Mal-merfeldts efterträdare i Södertörnsdomsagan, vilken under
riksdagen gått regeringens ärenden såsom sekreterare i
borgareståndet.
Det vill alltså synas som, frånsett Diibens tvivelaktiga
juridiska kompetens, några befogade anmärkningar mot
ledamotsvalet icke varit att göra, om än Ulner och Ahnger kanske
närmast för sina politiska förtjänster kommit i åtanke. Dock me-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
