Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Den irländska fristaten. Av Yngve Lorents
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att dess fall icke kunde jämnställas med Kanadas framginge
av dess geografiska läge. Närheten till England utsatte Irland
för ett helt annat beroende av moderlandet än Kanada, vars
stora avstånd tryggade det mot alltför närgånget ingripande.
Irland måste ha bestämda garantier. I stället upptog Lloyd
Georges förslag en mängd friheten inskränkande bestämmelser,
grundade just på den geografiska samhörigheten mellan de båda
öarna. Englands flotta skulle förbehållas kontrollen över
farvattnen runt omkring Irland, och den skulle för sjömilitära
ändamål ha tillträde till irländska hamnar och irländska kusten.
Irlands territorialarmé skulle begränsas i proportion till övriga
militära anordningar på öarna. Irland skulle åtaga sig en del
av det förenade konungarikets skuld.
Under trycket av De Valeras ännu oförminskade auktoritet
förkastade sinnfeinparlamentet enhälligt det engelska
anbudet. När De Valera den 24 augusti i en ny skrivelse
framställde principen om »styrelse med de styrdas samtycke» som
lämplig grundval för en fred, svarade Lloyd George två dagar
senare med en lång utläggning av den officiella engelska
ståndpunkten. Han framhöll, hurusom hans regering med sitt anbud
gått mycket längre än någon tidigare, hänvisade till att äldre
irländska ledare icke tänkt sig möjligheten av en fullständig
skilsmässa mellan England och Irland och förklarade på nytt
De Valeras begäran om Irlands erkännande såsom självständig
stat vara oberättigad. Han framhöll, att de gjorda anbuden
fullständigt uppfyllde irländarnes önskan om en »styrelse med
de styrdas samtycke». Han ansåg det vara en lek med ord
att påstå, att denna princip fordrade beaktande av frihetskravet
och hänvisade till att såväl geografiska som historiska fakta
föreskreve de båda öarnas beroende av varandra, vilket inga
ras- eller karaktärsskiljaktigheter kunde förtaga. Han fann det
omöjligt att diskutera någon överenskommelse, som förutsatte
Irlands vägran att acceptera Englands inbjudan till fri och
jämbördig delaktighet i »the British Commonwealth» under en och
samma suverän.
Efter ytterligare en tids skriftväxling, som icke förde
diskussionen framåt, övergick man på Lloyd Georges initiativ till
muntliga överläggningar, och den 11 oktober öppnades i London
den konferens, som ledde fram till det slutliga avgörandet. Det
var nu icke längre De Valera, som förde ordet på den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
