Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens Frågor 27 febr. 1922 - »Lerchenfeldska rapportens» historia - Hyresstegringslagen — ännu en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158 DAGENS FRÅGOR
vore nu att genast offentliggöra nya hemliga akter om krigets
förhistoria, att skrida till de skyldigas häktande, att ställa de skyldiga
inför en revolutionär statsdomstol. För att framtvinga en rensning
av riksregeringen borde vidare Bajern hota med att skilja sig från
riket. Muckle var överväldigad av Härdens politika klokskap: tills
dato hade han ej talat med en så begåvad politiker. Han yrkade
livligt, att Munchen måtte lägga sig ut för Härdens sändning till den
blivande fredskongressan. Tanken är numera fantastisk: Maximilian
Härden som Tysklands ombudsman i Versailles!
Nu öppnades alltnog från Munchen ett fälttåg mot det genstörtiga
Berlin. Muckle krävde hos riksregeringen offentliggörandet av
urkunderna om krigsutbrottet. Men Eisner gick diskussionen härom i
förväg. Han uppehöll sig nu i Berlin vid rikskonferensen, och i den
därvarande bajerska beskickningen dikterade han för tillkallade
pressmän den omredigering av von Schöns rapport, som snart blev berömd
som »den Lerchenfeldska rapporten». Morgonen den 24 november
lästes aktstycket i en Berlintidning, och följande dag uttelegraferades
det från Munchen över all världen.
Man erinrar sig kanske ännu det starka intrycket av detta
avslöjande. På ententehåll kommenterades det som det slutgiltiga,
varje fortsatt debatt onödiggörande dokument i skuldfrågan. Inom
Tyskland var verkan för ett ögonblick nästan förlamande;
utrikesministeriet i Berlin förklarade den 26 november, att rapportens
framläggande betydde ett svårt slag för tyska strävanden och
förhandlingar. Man var emellertid icke alldeles okunnig om Eisners
till-skyndelser. I sitt nummer för den 27 nov. förrådde Germania, att
Eisner på rikskonferensen formligen bröstat sig över att stå i
personlig kontakt med tongivande personligheter inom ententen; »min vän
Clemenceau» hade han bl. a. yttrat med en betydelsefull gest. Att
Förster varit mellanhanden var likaså bekant; att denne åberopat
sig på en av Glemenceaus agenter hade ej heller hållits hemligt.
Agence Hävas skyndade genast att kategorisk bestrida uppgiften om
förhandlingarna mellan Förster och uteliggare för fransk politik.
Förster själv har senare förnekat, att han någonsin hämtat impulser
från dylikt håll, men det nu framlagda aktmaterialet avgör frågan
mot hans bestridande och trots hans något skamfilade anseende som
etisk auktoritet. Endasten av den Lerchenfeldska komplottens
huvudfigurer stoltserar kvar på arenan, som om ingenting hänt: Maximilian
Härden, nyss av sina beundrare belönad med Strindbergspriset
~-om nu detta kan vara någon ersättning för den utom-och inomlands
allt allmännare känslan av att man i hans påfågelsprofil möter det
mest motbjudande av det nya Tysklands »Köpfe».
I sin nya bok — som är föremål för
reflexioner å annat ställe under Dagens frågor
i detta häfte— har Key nes gjort en kvick och träffande liten analys
av den s. k. allmänna opinionens olika stadier och slag -av inflytande
på statens affärer i ett demokratiskt samhälle. Demokratien lär ju
Hyresstegringslagen
— ännu en gång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
