Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens Frågor 27 febr. 1922 - Versailles-fredens revision
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att de stå sig själva i vägen», samt slutligen det för alla parter
fördärvliga i dess fullföljande.
I Keynes’ diskussion av Tysklands betalningsförmåga kvarstår
kanske något för mycket av den första bokens tankegång att betalningen
måste ske med nutida värden och ej med förmögenhetsdelar, sålunda ej
fordringar på eller andelar i den tyska nationalförmögenheten,
obligationer eller aktier. I fråga om betalning i den första formen finns
säkerligen intet nämnvärt att ändra i Keynes’ slutsatser om det lika
hopplösa som fördärvliga i skadeståndskraven, men man skulle ha
önskat en diskussion av den andra utvägens möjligheter. Att bestämma
något maximibelopp för vad Tyskland kan betala låter sig visserligen
knappast göra på denna väg, ty större delen av landets förmögenhet
bleve då disponibel. Men det skulle betyda att göra tyska folket
tributpliktigt till segrarna ej blott för en begränsad tid utan för
evigt och sålunda å ena sidan vara på sitt sätt ännu mer odiöst än
de nuvarande planerna samt å den andra skapa ganska fullständig
visshet att skulden aldrig bleve betald. Det förblir dock en lucka
i Keynes framställning, att han knappast vidrör denna möjlighet.
Keynes’ eget förslag går ut på att stryka hela ersättningen för
pensioner och upptaga ersättningen för skadorna enbart till deras
rätta värde. Härigenom skulle enligt hans beräkning omkring 100
milliarder guldmark av skadeståndskommissionens siffra försvinna och
»blott» 36 milliarder återstå. Även detta belopp anser han dock
skulle framtvinga en tysk export av sådan omfattning, att
olägenheterna bleve för stora, och önskar därför blott bevara de 21
milliarder härav som borde tillkomma Frankrike och Belgien, vilka då
under trettio år skulle få 5 % årlig ränta och 1 % årlig amortering
på beloppet. Parallelt härmed skulle gå fullständig avskrivning av
alla kontinentalmakternas skulder till Amerika och England (däremot
ej Englands amerikanska skuld), varvid han söker visa den
fördärvliga verkan för Förenta staternas nu bestående näringar av en
indrivning av de enorma europeiska skulderna, som hittills
förblivit obetalda till både kapital och ränta. Skulle så vara, att
Frankrike som en ny Shylock gjorde anspråk på sitt pund kött, så måste
man också utkräva dess egen skuld, och enligt Keynes’ siffror bleve
detta oförmånligare för Frankrike än den tyska skuldens
nedskrivning på det angivna sättet, i förening med de interallierade
skuldernas avskrivning.
Att allt detta icke blott vore det lyckligaste för mänskligheten utan
sannolikt också förr eller senare kommer att ske — i båda dessa
teser torde man kunna ge Mr Keynes rätt.
Fast djärv och vågsam,
fast skarp och plågsam,
den bittra kuren kurerar bäst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
