Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 1
- Dagens Frågor 19. 1. 1922
- Molière-minnet 1622 15/1 1922
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Molière-minnet 1622 15/1 1922.
När Samuel Columbus år 1679 återkommit från en
i vittert studiesyfte företagen utländsk resa, gav han
i brev till sin gynnare Magnus Gabriel de la Gardie ett livligt
uttryck åt sin beundran för den franska teatern och omtalar särskilt
»den härliga smak han funnit i de fransyska Comædier, i synnerhet
Molières». »Ock», fortsätter han, »förmodar jag mig göra mitt k.
fädernesland en angenähm tjenst, om jag dem på Swenska öfversätter.
Docent et delectant. Denne skarpe Nordska lufften kunde likwäl
genom sådane roligheters idkande något mildras, och månge bizarre
humeurer, att jag med förlof må säija finnehufwun, sijne fel erkänna
och sielfwa åt dem lee.» Detta är väl en av de första gångerna som
Molières namn blivit nämnt i vårt land. Visserligen hade
åtskilliga resande svenskar utomlands haft tillfälle att se
Molière-dramer uppföras — så t. ex. såg Urban Hjärne på hösten 1673 i
Köln prinsens av Condé hovskådespelare uppföra Le médecin malgré
lui — men om något varaktigt intryck därav bär vår
litteraturhistoria inga vittnesbörd. Tyvärr blevo Columbus’
översättarplaner heller aldrig realiserade; blott några månader sedan han
nedskrivit ovan citerade rader rycktes han av döden bort från sin
verksamhet, till enastående skada för vår diktning. Den uppgift, han
aldrig fått utföra, upptogs emellertid av andra, och under det
adertonde århundradet införlivades en betydande del av Molières produktion
med vår litteratur. Om dessa översättningar också icke alltid
utmärka sig för någon högre grad av formell fulländning, så fingo de
dock stor betydelse i vår teaterhistoria. På våra scener är Molière
under denna period en ständig gäst. Både de utländska trupper,
som gästa vårt land, och våra egna svenska skådespelare anse det
som självfallet att ha hans dramer på repertoaren. Det följande
seklet ansluter sig till samma tradition, och fram emot 70- och
80-talen har varje generation sina minnen av tidens stora skådespelare
i de Molièreska rollerna: Sevelin som Harpagon, Deland som M.
Jourdain, Torsslow som Tartuffe, Stjernström som Arnolphe o. s. v.
Den siste i raden är Knut Almlöf, vilkens Harpagonframställning
vunnit anseende som klassisk.
Men under de senast förflutna decennierna har vår scenkonst allt
mer och mer börjat förlora kontakten med Molière, och de gånger
hans dramer uppförts har mottagandet varit präglat av en
aktningsfull kyla, som bra mycket närmat sig fullständig likgiltighet.
Betecknande nog gäller detta i lika hög grad den mera som den
mindre litterärt bildade publiken. Man tycker sig över huvud taget
stå de Molièreska människorna allt för fjärran, deras öden förmå icke
fängsla oss, och deras karaktärer förefalla oss i sin typiska
allmängiltighet på en gång osannolika och ointressanta. Men frågan är, om
denna uppfattning icke mera grundar sig på vår oförmåga att rätt
se och bedöma den Molièreska dramatiken än på dess egna
inneboende svagheter. Låt vara att det i Molières dramer finnes mycket
schablonmässigt och konventionellt, som ej kan undgå att verka
föråldrat, exempelvis intrigen med dess i regel tämligen stereotypa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:24:20 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1922/0093.html
