Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens Frågor 19. 1. 1922 - Tysklands diplomati 1908—14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 79
mot den hårda tidens verkliga behov, åtminstone som denna tedde
sig genom sant patriotiska synglas.
Att v. Schoen icke velat utan gensaga fmna sig i att gå till
eftervärlden som tadelvärt exempel, är naturligt, och han har likt så
många andra gripit pennan för att framlägga sitt vittnesbörd. Hans
berättelse — Erlebtes. Beiträge zur politischen Geschichte
der neuesten Zeit — gör ej såsom Eckardsteins memoarer någon
succés de scandale, ty Schoen har även efter sin reträtt för mycket
ämbetsmanna- och diplomattradition för att offra åt indiskretionen;
men den fängslar ovillkorligen genom lycklig förening av sakrikedom
och formens elegans. Då Schoen själv egentligen blott varit verktyg,
för övrigt ett mycket habilt sådant, kan han med ganska stor
personlig frimodighet yttra sig om vad som försiggått. Därför är ock
hans berättelse väl den bästa plaidoyer, som kan framföras till den
Wilhelmska diplomatiens förmån.
Det skede, som ställde denna diplomati inför det avgörande provet,
började med hösten 1908, den bosniska krisen. Dittills hade
intresserade stormakter som regel undvikit att från början sätta en fråga
på spetsen; man kom helst till förhandlingsbordet med öppna
möjligheter åt åtskilliga håll och köpte sig till sist ett resultat, som
kanske icke tillfredsställde alla men heller icke behövde djupare såra
någon. När Österrike-Ungern proklamerade Bosnien-Herzegovinas
införlivande med Donaumonarkien, hoppade Aehrenthal över alla mjuka
mellaninstanser och satte alternativet »acceptera eller drag svärdet».
Schoen bekräftar, att den österrikiske utrikesministern icke gjorde
detta djärva steg utan föregående kommunikationer med såväl
bundsförvanten Tyskland som den allvarligaste motståndaren Ryssland.,
Inför det oreserverade understöd, som Berlinkabinettet gav Wien,
måste Petersburg knorrande avstå från sin gensaga, och så inhöstade
de båda centraleuropeiska stormakterna en lysande diplomatisk triumf.
Trots denna antecknar Schoen ett bestämt tvivel om metoden ändå
var den rätta, samt giver i detta sammanhang den intressanta
upplysningen, att furst v. Bulow — som rikskansler vid denna tid hans
närmaste förman — icke varit ohågad att låta sakerna tillspetsa sig
till en kraftmätning mellan centralblocket och den ännu ej rätt
hopsvetsade trippelententen. Särskilt pekar Schoen också på att Isvolskis
följande verksamhet i Paris, hand i hand med Poincarés och
Del-cassés, åsyftade att giva den väst-östliga sammanslutningen större
styrka. Så riktigt detta må vara, torde dock en annan följd av den
bosniska episoden icke böra mindre observeras.
I en intressant och särdeles välskriven betraktelse om den moderna
diplomatiens vanskligheter anmärker Schoen: »Eine Begleitung von
Sporenklirren und Schlagen mit den Fäusten auf dem Tisch, wie dies
nicht selten von deutschen Ueberpatrioten empfohlen wurde, ist selbst
kleineren Staaten gegeniiber nicht am Platze». Det får lämnas
därhän, huruvida under dessa allmänna ord döljer sig en avsiktlig udd,
men läsaren noterar dem ovillkorligen som en ganska vass kritik
av de metoder, vilka från 1908 alltemellanåt tillämpades av de alli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
