Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Hippokrates och hans tid. Av C. D. Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’30 C. D. JOSEPHSON
Den invärtes medicinen har sitt äldsta betydande verk i
skriften »Epidemierna», av vars sju böcker den första och tredje
anses som »äkta». Skriften innehåller icke, som man skulle
tro, någon beskrivning på smittosamma folksjukdomar, utan
iakttagelser över på vissa angivna orter observerade
sjukdomsfall och deras uppträdande under vissa klimatiska och
meteorologiska förhållanden, dessa orters sanitära förhållanden och deras
»genius epidemicus». De kliniska sjukdomshistorierna röja mästaren.
»Epidemierna» ha haft en ofantlig betydelse för den moderna
medicinen genom Sydenhams — den engelske Hippokrates’
—tillämpning av hippokratiska läror i praxis och författareskap på
1600-talet. Epidemiböckerna innehålla talrika beskrivningar på
sjukdomar som äro lätta att identifiera, såsom influensa, njursten,
blåssten, barnsängsfeber, tyfus, stelkramp jämte andra, kanske för
landet karaktäristiska men icke oss närmare bekanta sjukdomar.
Vi återfinna i dessa epidemiböcker vår ännu gängse medicinska
terminologi. Även för den ha vi Hippokrates att lacka, och
när nya begrepp inom medicinen medföra behovet av nya namn,
så bilda vi dessa ur grekiska ordrötter efter mönstret av de
hippokratiska termerna.
Att närmare identifiera de beskrivna sjukdomsfallen lyckas
icke alltid. Anledningen är uppenbar. Hippokrates’
undersökningsmetoder voro mycket bristfälliga. Vad man med syn och
hörsel kunde iakttaga, det allmänna utseendet, avföringens och
urinens beskaffenhet, konvulsioner, frysningar, feber, svullnad,
sättet att andas o. d. meddelas i pregnant form i dessa
sjukjournaler, men en direkt lokal undersökning av organen voro
hippokratikerna icke i stånd till, deras kunskaper i anatomi
voro, om man undantager vad de iakttagit på palaestran,
överflyttade från djuranatomin, och att genom sektioner av de avlidne
verifiera de under livet gjorda iakttagelserna kom ju aldrig
i fråga; för det framsteget behövde mänskligheten ännu över 2,000
år. Man skulle kanske kunna säga att i sådana fall, där vi av
en intelligent lekmans beskrivning av ett sjukdomsfall hos en
patient, som vi icke ha tillfälle att själva undersöka, kunna
ställa en sannolikhetsdiagnos, i motsvarande fall kunna vi
identifiera de hippokratiska fallen, så t. ex. kolerafallen, som äro
mycket tydligt beskrivna. Man skulle därför a priori vilja
antaga, att de kirurgiska fallen skulle vara lättast att känna igen.
Så synes också vara händelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
