Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Ryska bidrag till världskrigets förhistoria. Av Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RYSKA BIDRAG TILL VÄRLDSKRIGETS FÖRHISTORIA 15
Grey troligen »ej anser ögonblicket kommet att förelägga
kabinettet denna fråga»).
Vad som gång efter annan slår läsaren av dessa ryska depescher
är framför allt verkligheten av de många överhängande
krigsfaror Europa fick utstå under de 5—6 år, som närmast
föregingo världskrigets ulbrott. Till en början får man här följa
den österrikisk-serbiska krisen våren 1909, kulminerande i
Tysklands ultimatumliknande påtryckning i Petersburg genom
ambassadören greve Pourtalés, varom Isvolski ger utförligt besked
i två telegram av 23/3 1909. Om detta tyska »medlingsförslag»,
som gjorde slut på den bosniska annexionskrisen, telegraferade
Isvolski till de ryska ambassadörerna i Paris och London:
»Med hänsyn till den stora fara som en österrikisk-serbisk
konflikt skulle innebära såväl för oss som för den allmänna freden,
och för att skydda Serbien, ha vi intet annat val än att antaga
det tyska förslaget.» Med vilka känslor detta skedde, framgår
av flere uttalanden särskilt av ambassadören i Paris, Nelidov.
Han klagar i brev till Isvolski av l/± 1909 över det
»förkrossande intryck», som blottställandet av Rysslands maktlöshet
gjort på dess vänner, och han framhåller såsom franska och
engelska kabinettens slutsats av kriget, att nu måste »Ryssland,
Frankrike och England mer än någonsin vara betänkta på
gemensam handling och måste samtidigt rusta militäriskt för att
bibringa sina motståndare den övertygelsen, att de ha att göra
med en politisk kombination, som vet att förskaffa sig respekt
och som skall genomdriva sina krav». Endast så skulle
Ryssland kunna återvinna sitt inflytande på Balkanstalerna och
»slutligen uppfylla sin stora, av försynen det företecknade
historiska mission». Nelidov talar även (3A 1910) om lämpligheten
av ett till tiden begränsat status-quo-avtal med Österrike om
Balkan såsom ägnat att »sälta Ryssland i stånd alt i all säkerhet
utbilda sina militära krafter och förbereda sig på händelser som
icke kunna undvikas». Med hänsyn till de slutsatser om
behovet av en starkare konsolidering ententemakterna emellan,
som den ryska diplomatien drog av nederlaget i mars 1909,
verkar det rent spegelfäkteri, då Isvolski (brev till ambassadören
Osten-Säcken i Berlin 2A 1909) säger sig vid monarkmötet i
finländska skärgården ha anförtrott tyske utrikesministern Schoen,
att »man såväl i Petersburg som i Paris är fast övertygad om,
att varje försök att förvandla de nuvarande ententerna till alli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
