Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Gustav Eriksson i Rydboholm. Till 400-årsminnet av Gustav Vasas befrielseverk. Av Gottfrid Carlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV ERIKSSON I RYDBOHOLM 479
i vapenskiftena borde utse en annan ansedd man att
kommendera trupperna i fält. Det var ingalunda någon osjälvisk
omtanke om riksföreståndaren, som låg bakom denna
hänvändelse, utan rätt och slätt liibeckarnas fruktan för att de, om
Gustav Vasa rycktes bort, inte skulle få vederbörlig likvid. Under
sådana omständigheter är det begripligt, att Lubecks ledande
män voro så ivriga för Gustav Vasas upphöjelse till Sveriges
konung och för hans varaktiga handhavande av riksstyrelsen,
att de efter allt att döma rent av framtvingat konungavalet i
Strängnäs den 6 juni 1523 medelst hotelser eller antydningar,
att de i annat fall skulle återkalla de lubska hjälptrupper, som
voro nödvändiga för Stockholms snara erövring.
Det torde sålunda ligga en djupare innebörd än man
vanligen föreställer sig i liibeckarnas under den följande tiden så
ofta i förebråelsens form gjorda erinran, att Gustav Vasa just
av dem gjorts till Sveriges monark. Men även de tyskar, som
under kriget inkommit i Sverige och som hade Gustav Eriksson
att tacka för den ställning, de här vunnit, ha otvivelaktigt
påverkat riksföreståndaren i samma riktning som köpmännen i
Travestaden. Särskilt gäller detta om Berend von Melen, som
i början av år 1523 äktat Gustavs franka Margareta Eriksdotter
(Vasa) och därigenom kommit i besittning av betydande svenska
jordagods. I januari 1525 uppgiver konungen själv, att han
»aldrig hade tagit detta regemente och välde på sig», om inte
von Melen hade rått honom därtill. Uttalandet, som göres i
ett brev till herr Berend, bör kanske ses i belysning av det
faktum, att den tyske lyckoriddaren, sedan hans förhållande
till konung Gustav hösten 1524 försämrats, närmade sig
Sturehuset, och får alltså måhända uppfattas som en förstucken
anklagelse.
Sålunda påverkad från olika håll, gick Gustav Vasa slutligen
in på att mottaga Sveriges krona. Han hade därvid utan tvivel
klart för sig, att hans handling skulle framkalla bitter besvikelse
hos Sturehusets medlemmar och dess alltjämt trogna anhängare.
Och hans farhågor blevo i så fall grundligt besannade. Det
var förvisso stämplingar till Sturarnas förmån, som redan i
september 1523 kostade Peder Sunnanväder Västerås’ biskopsstol.
Och Sturevännernas anslag togo en ännu mer oroväckande
karaktär, sedan Kristina Gyllenstierna och Nils Sture på nyåret
1524 återkommit från Danmark. De följande dalupproren ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
