Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 25. 10. 1921 - Ministerskiftet och dess innebörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444 DAGENS FRÅGOR
sådan väg antagligen opererats bort, och nyttiga ting kunde ha
genomförts, som nu äro uppskjutna, kanske till avlägsna dagar. Genom
sin hållning i detta stycke ha ministären De Geer och ministären
von Sydow bidragit ej blott till nuvarande situation, utan ock till
att man för ögonblicket mer än nödigt förlorat tilltron till en regering
av den typ, som de tillhörde. I själva verket en typ, som rätt
skött, säkerligen gagnat landet långt mera än ett partipolitiskt
skråregemente. Dess återuppståndelse i viljekraftigare form försvårades
emellertid än ytterligare därigenom, att statsminister von Sydow i
sitt bekanta Göteborgstal före valens avslutande företog sig att själv
läsa själamässa över sin egen ministär.
Sin egentliga tillväxt har dock minoritetsparlamentarismen
obestridligen haft att hämta från det socialdemokratiska och det liberala
partinitet. Om det förra är ju härvid icke så mycket att säga.
Valvinden hade uppmuntrat, och den egna ungdomligt friska viljan gjorde
resten. Då man i åratal strävat i viss riktning, var det knappast
att vänta, att man blygsamt skulle träda tillbaka, när andra ville
bjuda en regeringsmakten med alla de möjligheter dess innehav
medför. Det måste dock erkännas, att till en början den
socialdemokratiska partistyrelsen — låt vara utan kungligt uppdrag och alltså
självsvåldigt nog — gjorde försök att få en majoritetsregering till
stånd; den hemställde nämligen som bekant om liberalernas
medverkan till »en eventuell socialdemokratisk-liberal regering», enär en
regering vore önskvärd, vilken, som det hette, »uppenbart kan stödja
sig på ett starkt flertal i riksdagen». Men när fröken Liberal svarade
nej på frieriet, voro socialdemokraterna uppenbarligen inne på
minoritetsparlamentarismens väg, för så vitt de överhuvud ville ha hand
om regeringsbildandet. Eller låg hemligheten i spelet i det lilla föga
markerade ordet »uppenbart»? Var det kanske så, att om man icke
finge en regering, som uppenbart kunde stödja sig på ett flertal i
riksdagen, så kunde man nöja sig med en, som i tysthet —
partiledare mot partiledare — kunde räkna härpå?
Härmed vare huru som helst, hr Branting önskade något närmare
besked, och så framställdes den nya frågan om liberalernas
blivande hållning mot »en eventuell socialdemokratisk regering»,
alltså minoritetsregeringen. Det något avböjande svaret är bekant;
hållningen skulle bero »på arten av den politik, en sådan
regering komme att föra och denna politiks förhållande till den
liberala åskådningen och det liberala programmet». Det finns goda
skäl att antaga, att bakom det slutliga svaret legat olika
formuleringsförslag, och det påstås, att den liberale partiledaren önskat
en mindre avvisande hållning än den som till sist blev den definitiva.
Hr Branting var emellertid nöjd ändå. Måhända erinrade han sig
det liberala programintresset för »utjämning av motsatserna» mellan
skilda grupper och kände sig alltså försäkrad, att blott hans egna
män gingo före, tillräckligt många liberaler alltid skulle följa efter
på rätt nära håll. Och med full säkerhet visste han, att den
liberale partichefen redan vid sitt första besök hos konungen hade an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
