Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Socialismen i Tyskland. Av Theodor Heuss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under det att marxismens spådomar och löften sålunda blevo
till intet, tycktes kriget självt ge upphov till ett nytt ekonomiskt
system i de flesta länder, först och främst i Tyskland, ett system
som kan förefalla som ett förverkligande av den socialistiska
tankebyggnaden. Hela ekonomien underkastades en enhetlig
statsreglering, livsmedel och råvaror, längre fram också fabriksvaror,
såsom tvättmedel och manufakturvaror, lades under
statsförvaltning. Staten, som dittills varit en motståndare till socialismen,
tycktes söka sin räddning i ett förbund med dess idéer.
Visserligen har den offentliga tvångsfördelningen föga att göra med
den marxistiska tankegången, vilken tar sikte på produktionen
och icke på fördelningen, men det var dock logiskt att
socialisterna försvarade detta system. Denna »krigssocialism», som
till en del realiserade Fichtes idé om en »sluten handelsstat»,
hade blivit nödvändig men blott som en del av själva
krigföringen, d. v. s. som ett undantagsförhållande, dess helhetsverkan
visade gränserna för en central byråkratisk ekonomiledning.
Min avsikt med denna artikel är att behandla den tyska
socialismens andliga och politiska situation under de tre åren
efter krigets slut. Om socialdemokratiska partiets utveckling
under krigstiden må endast det viktigaste nämnas. Voteringen
för krigskrediten 1914 var endast formellt enhällig, den var
resultatet av minoritetens underkastelse. Då kriget drog ut
och den inhemska nöden begynte, då den riksfientliga
propagandan stack upp huvudet och spänningen mellan de civila
och militära myndigheterna ökades, uppstod inom det
socialistiska partiet en klyfta, som ingalunda var analog med den som
före kriget skilt »radikala» och »reformsocialister», utan politiker
som ursprungligen varit alldeles avgjort orienterade åt vänster
slöto sig till »socialpatrioterna», under det att t. ex. ledaren för
revisionismen, Ed. Bernstein, av pacifistiska skäl drogs åt
vänster. Vintern 1915 visade sig brytningen vid voteringen av
krigskrediten, och 1916 var den fullbordad, då det »oavhängiga
socialistiska partiet» söndrade sig från det stora partiet, först som
en fraktion men sedan som en självständig organisation. Ännu
längre åt vänster se vi en hemlig organisation uppstå under
Liebknechts och Rosa Luxemburgs auspicier, som var förberedd
genom de s. k. »Spartacusbreven» och stod i förbindelse med de
internationella revolutionärerna. Liebknecht själv kastades i
fängelse och gjordes sålunda till en internationell martyr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
