Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Det stympade Österrikes framtid. Av Bertil Hagström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egentlig mening torde man trots allt knappast kunna tala. Det
är i stället en inre företeelse i Österrike och riktar sig mot
judarna. Misstänksamt, vädrande, intensivt, bittert, oförsonligt
är detta hat, vars omfattning, djup och former vi svenskar
knappast kunna rätt föreställa oss. De som taga avstånd
därifrån torde, om man ock kan påträffa dem, utgöra ett fåtal, och
även de mest bildade kunna ej frigöra sig från oviljan, även
där de söka se saken från flera sidor, medan den stora
mängden ger judarna skulden för allt ont, som sker. Sedan
krigsutbrottet har motsättningen, förut svår, stegrats till ytterlighet.
Det lär finnas ½ mill. judar i Wien, många flyktingar från
Galizien, och de behärska som överallt handeln, framför allt
smyghandeln. Att de judiska typer ur samhällets rikaste och
fattigaste lager, man ser på gatorna, ej äro tilltalande, är visst,
men otvivelaktigt ha judarna betytt mycket för både den
kulturella och materiella utvecklingen i Österrike. Den första
utgångspunkten vid en diskussion i judefrågan, en av historiens
intressantaste men också mest svårlösta, torde vara den i denna
tidskrift (häft. 4, 1921, s. 271 f.) påpekade, av österrikarna också
ofta framhållen, att judarna helt enkelt ej äro som vi, de bilda
ett helt annat folk, som bibehåller en för oss djupt främmande
kultur; de ha annat temperament, andra seder och föreställningar,
ja annan moral än vi.
Under nu antydda relationer till andra folk inom och utom
landets gränser sträva österrikarna efter anslutning till Tyskland.
Vid katastrofen var ju också hoppet att se alla tyska stammar
förenade i ett rike ljusglimten för många rikstyskar. Paul
Rohrbach var särskilt en ivrig förespråkare för tanken. Men därav
blev intet, och för närvarande ser man mörkt på utsikterna att
nå fram till detta stora, allt behärskande politiska mål. Så länge
Frankrike är den bestämmande makten på Europas kontinent,
är det omöjligt. Italien däremot ser det gärna. Italienarna må
förrädiskt ha slutit sig till fienden — de fångna italienska
officerarna räckte man ej handen som åt de franska under kriget —
italienarna må nu väcka ond blod med sina överlägsna later
på Wiens gator, ja, de må ha tagit Bozen och Meran — med
italienarna måste man dock nu vara vän. Folkstämningen
i Italien såväl som politiken är nu av allt att döma tyskvänlig —
Habsburgsmonarkien var Italiens fiende, ej det nationella
Tyskland, från vilket man tvärtom fick hjälp 1866, och med vilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
