Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Dagens frågor 5. 9. 1921 - Socialism och revolution
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 379
misslyckanden, och några små omställningar i ledningen äro nog
för att på nytt göra rörelsen presentabel i massornas ögon. Och
slutligen kommer här en omständighet till, vilken mer än något
annat skall visa sig underlätta den revolutionära rörelsens
återupp-ståndelse, nämligen det faktum, att huvudmassan av dess bärare
helt och hållet lyckats vika undan det slag som bolsjevismens
nederlag i alla fall utgjort för hela den revolutionära idén.
Medan den vänstersocialistiska eller kommunistiska rörelsen i detta nu
står, om icke livsfarligt så dock allvarsamt komprometterad inför
världen genom historiens mest flagranta misslyckande, har den gamla
socialdemokratien — av vars teorier bolsjevismen dock blott var den
maktpolitiska tillämpningen (jfr artikeln Socialism och bolsjevism i
denna tidskrift, årg. 1919) — gått fullkomligt oskadd ur leken, där
den icke rent av vunnit terräng.
Det är i själva verket en anmärkningsvärd förändring, som under
de gångna åren försiggått inom borgerlig opinion i dess förhållande
till den gamla socialdemokratien. Medan före 1917 på borgerligt håll
knappast fanns mer än en tanke om den våda som en våldsam
ansvällning av de socialistiska grupperna i samhället skulle utgöra för
hela den rådande samhällsordningens bestånd, synes
socialdemokratien numera i vida borgerliga kretsar närmast åtnjuta ett slags
hemlig popularitet. Inom Västeuropas stater anses tämligen allmänt,
att högersocialismen åren 1918—20 under en kritisk situation till
fullo ådagalagt sin obrottsliga lojalitet gentemot samhället, att den
numera utgör dettas säkraste värn mot alla anstormningar från
yttersta vänsterhåll, och många räkna rent av med den som med
ett principiellt samhällsbevarande parti, företrädande en supponerad,
ny, ur den gamla arbetarklassen utbruten och med den borgerliga
ordningen definitivt försonad samhällsgrupp.
Och dock är allt detta säkerligen en ren illusion. Sin
principiellt revolutionära, teoretiska åskådning har socialdemokratien
icke ändrat i den stund som är, och något bevis på att denna
åskådning praktiskt vore uppgiven finnes ej. Så är nog icke heller
fallet. Att socialisterna i Västeuropa under åren 1918—19 höllo
sig relativt stilla har sin mycket enkla förklaring; det innebar ingen
hjältemodig självövervinnelse, intet heroiskt avstående från deras
sida, det berodde helt enkelt på att de icke hade något annat val.
Situationen i Västeuropa var aldrig så kritisk som en uppskrämd
borgerlig opinion på den tiden inbillade sig. Sålänge socialisterna kunde
begagna sig av den allmänna förskräckelsen, gjorde de det också med
besked, för att tilltvinga sig nya partiförmåner — det fingo vi i vårt
land till fullo bevittna 1918 — men ett enda steg utöver den punkt
till vilken de gått skulle säkerligen ha frambesvurit emot dem alla de
dolda krafter, alla de mäktiga imponderabilia, vilka i ett samhälle
sättas i rörelse i samma ögonblick den hemlighetsfulla gränsen för
det politiskt möjliga är överskriden. Var denna gräns — vilken är
det finaste uttrycket för det faktiska, reella maktläget i samhället —
i vart ögonblick går, känner varje van politiker instinktivt på sig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
