Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Det tyska vårfälttåget 1918. Av Gustaf Reuterswärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
minst inom militära kretsar, den uppfattningen näring, att en
modern skyttegravsfront helt enkelt ej kunde strategiskt
genombrytas.
Ludendorff hade emellertid tagit upp problemet till studium
och även, såsom han trodde, funnit en lösning. Genom att
draga fördel av den tyska härens läge på de inre linjerna i
Frankrike skulle slagsamlingen kunna ske fullständigt överraskande.
Härens överlägsenhet på gaskrigets område ställde vidare i
utsikt möjligheten att genom endast några timmars eldförberedelse
momentant paralysera särskilt artilleriförsvaret på den frontdel,
som skulle anfallas, varigenom det tyska infanteriet, om det
blott fördes fram med tillräcklig energi och om samverkan med
artilleriet var väl organiserad, i snart sagt ett anlopp borde kunna
genomtränga hela fiendens egentliga ställningssystem. De olika
faktorer, som hade betydelse för anfallets genomförande,
sammanarbetades till en väl genomtänkt taktisk anfallsmetod, ett
mästerstycke i sitt slag, som t. o. m. väckt Fochs livliga bifall, och
efter denna metod övades anfallstrupperna vintern 1917—18.
Svagheter i metoden, som ej kunde övervinnas, voro, att varje
anfallsslag krävde relativt tidsödande förberedelser och att anfallets
genomförande ställde mycket stora fordringar på de deltagande
infanteritruppförbanden. Riktigt passade den endast för
elittrupper.
Det är emellertid givet, att segrar i skyttegravslinjerna icke
ensamma kunde framkalla ett verkligt avgörande av fälttåget.
Även om de bestående slagförlusterna i allmänhet kunde
beräknas bli störst hos den slagne, var det dock uteslutet, att man
på denna väg skulle kunna åstadkomma en sådan förskjutning
av maktbalansen, att motståndarens strid blev utsiktslös. I stort
sett kunde själva slagen endast förmedla ett utbyte av liv mot
liv. En avgörande seger kunde åvägabringas blott om
inledningsslaget gåve upphov till en serie operationer i fria fältet,
vilka såsom slutresultat medförde tillintetgörandet av så
väsentliga delar av de fientliga härarna, att en ny stabilisering av
fronten i avvaktan på de amerikanska massornas inryckning i linjen
vore utesluten. Både Hindenburg och Ludendorff erkänna mer
eller mindre klart denna sats. Man kommer då till den andra
frågan: var den tyska hären verkligen rustad för en sådan
operation med större räckvidd?
I ett avseende kan denna fråga besvaras obetingat jakande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
