Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Efter Åland. Av Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
336 ELI F. HECKSCHER
hos någon av Östersjömakterna själva, bevisar ingalunda att det
skulle vilja eller ens kunna lägga hinder i vägen för en
gemensam, fredlig men mot nya ryska inkräktningar riktad politik
av Östersjöns stater.
Detta är sakens kärna. På de håll, där man motverkat
politiskt samarbete mellan Sverige och Finland, har finnarnas
(de finsktalandes) svenskfientlighet varit huvudargumentet, och
ingen som vet något om Finland kan utan vidare bestrida
själva iakttagelsens partiella riktighet. Men det är
problemställningen som är oriktig. Frågan måste ställas så: vad är
den finländska politikens alternativ till samförstånd med
Sverige? Att målet — för det första — skulle vara splendid
isolation är en tanke som väl ej ens behöver vederläggas, hur
olyckligt isolerande en stor del av den finska språkpolitiken än
är. Några uppriktiga sympatier för ententemakterna eller ens
tro på verkligt stöd från dem torde därnäst vara svåra att
uppdriva inom några finländska kretsar av betydelse — endast
frånsett enstaka, kanske för tillfället maktägande men allt annat
än representativa politiker — ehuru man i någon mån gjort en
dygd av nödvändigheten. Tyskland, som en gång varit stödet,
är ju ej ens att räkna med. Återstå randstaterna och Sverige.
De förra äro väl vad man för närvarande på finländskt
regeringshåll har i sikte, och ingenting visar tydligare, vilken skada
Alandspolitiken har gjort. Ty icke är det av vare sig sympati
eller förtroende som man i Finland söker sig till ännu mer
halvfärdiga statsbildningar med ännu svagare ställning mot
Ryssland, länder med vilkas kultur man har nätt och jämnt så
mycket gemensamt som alla länderna i öster ha i arv från —
Sverige. Från alla synpunkter är Sverige alltså att föredraga;
endast där finns en fast statsbildning, en gammal
självständighet, en relativ trygghet åt öster, en gemensamhet i kultur. Om
det från svensk sida finns någon villighet till samarbete, så
har Finland knappast annat val än att acceptera det; alldeles
oavsett finska sympatier och antipatier följer det av själva
sakens natur.
Från Sveriges synpunkt betyder åter ett samgående med
Finland vad som redan har sagts, nämligen stöd för det
gemensamma europeiska kulturarvet mot österns barbari. Hur starkt
detta stöd skall kunna göras, beror av en mängd faktorer,
vilkas styrka ingen i denna stund kan avgöra; men att ett gott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
