Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Dagens frågor 20. 6. 1921 - England och Frankrike i Främre Orienten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 329
dän ett sekel tillbaka eller längre, nationella sympatier och antipatier
samt ekonomiska intressen draga där åtskils, och de vid konferens
efter konferens utbytta enighetsförsäkringarna ljuda för varje gång
allt ihåligare. Öppen brytning har man dock, trots alla hemliga
Intriger på ort och ställe och trots all polemik i pressen, hittills
lyckats undvika, men i stället har osämjan vållat stegrad maktlöshet gent
emot den politiska utvecklingen inom denna redan nu med det
»oroliga hörnet» Balkanhalvön under dess svåraste kristider fullt
jämförliga oroshärd.
Engelsmännen ha för grekernas skull på sistone rent av velat gynna
och stödja »kaisersvågern» Konstantin, i Frankrike åter är motviljan
mot »Tino», de franska matrosernas i Athen baneman, outrotlig. På
samma sätt hysa fransmännen stark antipati mot emir Feisal, som
sökte beröva dem Damaskus, medan man däremot i England tror
denne högt begåvade oriental kunna bli användbar och dessutom ej
helt kan ur minnet utplåna de många oinlösta löftena åt hans fader,
konungen av Hedjas, samt den ovärderliga hjälp, som Feisal själv
och hans araber gåvo Allenby vid erövringen av Palestina. Hela
arrangemanget med »judarnas nationella hem» i Palestina och sir
Herbert Samuel som brittisk tetrark på konung Herodes’ tron har
för övrigt aldrig framkallat några uppriktiga applåder i Frankrike,
där zionismen icke på långt när kunnat vinna så inflytelserika
förespråkare som i den engelska finansvärlden.
I Frankrike har man ej heller glömt Glemenceaus eftergift i
Mos-sulfrågan, vilken betydde det franska inflytandets utestängande från
de nordmesopotamiska oljefälten, och gamla franska traditioner från
Mehem et-Alis tid, liksom från Lesseps’ och kediven Ismails, bidraga
att göra fransmännen rätt kritiska mot Englands nu på sistone
sviktande protektoratspolitik i Egypten. På det hela taget kan man i
fransk press rätt ofta — i synnerhet, när regeringen vid de periodiska
kriserna i förhållandet till Tyskland släpper efter på tyglarna — märka
en harmsen och till bittra ord lockande övertygelse om att England
i Orienten skördat frukterna av segern i världskriget på bekostnad
av dyrbara franska intressen och nu söker släpa med sig Frankrike
på en Orientpolitik, som strider både mot dessa intressen och »den
stora nationens» mest omhuldade traditioner.
Starkast förnimmas för ögonblicket dessa dissonanser i de bägge
rivaliserande stormakternas förhållande till den nya turkiska
nationaliststaten i Mindre Asien. Englands politik tyckes där främst
bestämmas av den ängsliga omsorgen om Konstantinopels trygghet. I
sultanens huvudstad äro engelsmännen, militärt och politiskt, de
rådande, även om garnisonen till någon mindre del också är fransk.
Konstantinopel betyder herraväldet över Sunden, över infartsvägen till
Svarta havet och till de kaukasiska oljefälten. När nu faktiskt, som
Times’ Konstantinopelkorrespondent nyligen bekymrad telegraferade,
endast en svag grekisk division står mellan Mustafa Kemåls trupper
och den fåtaliga ententegarnisonen i Konstantinopel, som nätt och
jämnt räcker till att därutöver försvara förstäderna på asiatiska si-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
