Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Dagens frågor - Upplösningstendenser inom förvaltningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252 DAGENS FRÅGOR
rörelse måste spela största rollen, egentligen synes parasitera på
tjänstemannarörelsen — gått ut på att skaffa in speciella
»tjänstemannarepresentanter» i riksdagen och stadsfullmäktige. Dessa ha i flera
fall på ett så klumpigt sätt fört sin »klass»’ talan, att deras
närvaro i riksdag och stadsfullmäktige sannerligen icke medfört någon
nytta för tjänstemännens materiella intressen. Men detta, att rikets
ämbets- och tjänstemän utan protest åsett, hurusom företagsamma
personer på detta sätt tagit sig före alt driva krass klasspolitik i det
stånds namn, som mer än något annat genom själva sin existens har
att hävda riksintressenas överhöghet, är ett synnerligen allvarligt tidens
tecken.
Ännu värre är den fackföreningsrörelse, som genom en falsk
analogi från arbetsmarknaden överförts till förvaltningen. Eftersom
arbetarna tillkämpat sig »medbestämmanderätt» i fråga om arbetsvillkoren
och eftersom tjänstemännen ej fått fram en skälig reglering av sina
löner, böra de, så menar man, genom organisationens makt se till
att få nödiga lönehöjningar från sina tredskande principaler. Men
man inser ej, att man härigenom riktar ett grundskott mot hela
tjänstemannaställningen. På vad sätt skall organisationen kunna
utföra detta underverk? Vad arbetarna beträffar, är saken ganska klar;
det sker genom det maktmedel som ligger i den legaliserade form
av tvång, som heter arbetsinställelse — en gång en rent revolutionär
företeelse, som nu så småningom pacificerats men alltjämt bär kvar
mycket av sitt ursprung. När det gäller offentlig myndighet sticker
emellertid åter det revolutionära ursprunget fråm; redan när det är
fråga om mera löst anställda arbetare i statens eller kommunens
tjänst ligger problemet annorlunda till än på den enskilda
arbetsmarknaden; komma vi t. ex. till brandkår och polis, börjar
gradskillnaden att övergå till artskillnad, och här måste det allmänna
reagera med kraft rilot varje användning av maktmedlet; vad
slutligen de egentliga tjänstemännen beträffar, är deras verksamhet själva
grundvalen för de statliga och kommunala funktionerna, att draga
undan denna är liktydigt med revolution — här ha vi sålunda den
fullständiga återgången till det gamla revolutionsursprunget. Men ett
permanent revolutionshot kan intet ordnat samhälle tolerera. Det
kan ej fortsätta. Medlemskap i en dylik fackföreningsrörelse blir ett
tjänstesvek och ingenting annat.
Är det återigen ej meningen att sätta makt bakom ordet, att använda
organisationen som tvångsmedel för att få igenom vad man vill;
jå, då är tjänstemännens fackföreningsrörelse meningslös. Icke lär
man endast genom att uppträda som »förhandlande part» eller deklamera
i representantförsamlingarna få en enda riksdagsbonde eller en enda
kommunalpamp att gå ifrån malplacerad snålhet mot tjänstemännen.
Varje fackföreningsrörelse, av vad slag den vara må, det visar all
erfarenhet, leder först till krav på förhandling, sedan till att använda
hotet om maktmedel för att få igenom vad man vill vid förhandlingen,
och slutligen, när organisationen malt tomt tillräckligt länge, till
användning av maktmedlet, orn ej för annat, så för att tillfredsställa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
