Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor 11. 4. 1921 - Den svenska arbetslöshetspolitiken - Skolöveransträngning och lärarebildning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194 DAGENS FRÅGOR
verkligen velat dyrtidsverksamhetens fortsättande, synes det ha varit
klokare att lyssna till den minoritet inom dyrtidsanslagets ledning,
som förordade fortsättning, ehuru inom fattigvårdens ram och med
begagnande av de möjligheter, som § 64 i fattigvårdslagen medgiver.
Genom Socialstyrelsens och Arbetslöshetskommissionens
kompromissförslag fanns en utväg till frågans lösning, men i propositionen ha
linjerna åter tilltrasslats på sådant sätt, att det nu för en utomstående
är ganska svårt att få någon föreställning om vad vederbörande
egentligen vilja och ännu mindre om hur anordningen kommer att
té sig i praktiken. Inom riksdagen torde det finnas föga intresse
och utsikt att reda upp denna härva, som visserligen numera i
kostnadshänseende är en obetydlig detalj vid sidan av de väldiga
belopp, som äskats för arbetslöshetens bekämpande, men som dock har
en stor principiell betydelse, då det gäller att uppdraga en rationell
gräns mellan socialpolitik och fattigvård.
En äldre generation, som passerade skolor av
mera gammaldags typ, där det kunde arbetas
ganska grundligt men också ges utrymme för både vila och
förströelse, har litet svårt att sätta sig in i de numera ständigt
upprepade klagomålen över ungdomens överansträngning. Och ehuru
det onda även här mången gång ytterst kan bottna i för svag
viljeuppfostran, lär det icke kunna förnekas, att ofta så pass allvarliga fall
föreligga, att företeelsen påfordrar grundlig prövning av det nuvarande
undervisningssystemets brister.
I förra häftet av denna tidskrift har en framstående skolman
härlett ungdomens överansträngning väsentligen ur trenne grunder:
för litet allvar i den förberedande och grundläggande undervisningen;
för mycket sport och nöjen; för många till studier obekväma. Det
skall knappast falla någon, som tänkt med allvar över dessa frågor,
in att bestrida sanningen i den erfarne lärarens satser, men frågan
är dock, om de innehålla allt som härvidlag behöver sägas.
Det är otvivelaktigt, att de nu verksamma lärarna och lärarinnorna
äro i stort sett mönster av allvarlig pliktkänsla, av nitälskan för
ungdomens undervisning, och att de i detta hänseende oftast stå långt
före, vad äldre tider bjödo. Att ungdomen skulle särskilt sentera
dessa vackra egenskaper, vore kanske för mycket begärt, men det
beklagliga är, att även objektivt dömande utanför stående nödgas säga
sig, att just denna nitälskan i ganska hög grad bidrager till skolornas
mindre lyckliga slutresultat. Det kan nämligen icke förbises, att den
yngre läraregenerationen ofta nog placerar sin pliktkänsla på
uppgifter, vilka icke äro rätt omdömesgillt valda. Dock, felet är icke
främst deras, utan ligger i härskande åskådning och gällande
undervisningsplaner. Man vill göra undervisningen intressant och levande
genom konkreta detaljer och upplysande experiment, vilka kräva
mycken tid och genomarbetning, om de skola lämna efter sig mera
än den snabbt förbleknande hågkomsten av en rolig stund på
skolbänken, men man vill och måste med all rätt samtidigt fasthålla
Skolöyeransträngning
oeh lärarebildning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
