Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Gustav III och Frankrike. Av Hugo Valentin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188 LITTERATUR
Stein, en typisk liberal monarkist, situationen med sin svärfar Neckers
ögon. Hans sympatier voro alltså 1789 odelat på nationalförsam
lingens sida, men redan ett år senare är han intagen av fruktan
fölen kommande katastrof. Aron Isaac Silfversparre, som den
revolutionshatande Gustav III satte att bakom Staéls rygg sända depescher
från Paris, var en hederlig adelsjunker, full av förbittring mot hela
revolutionsrörelsen. Hos Axel von Fersen, tidvis Gustav Illis, tidvis
även det olyckliga franska konungaparets specielle förtroendeman i
Paris, hade adelsmannens frihetstidsradikalism förkvävts av aristokratens
sociala konservatism och förnäma förakt för mobben, men i
motsats till sin herre synes han förstått att bedöma ställningen lidelse
fritt om ock utan större skarpsinne. Ambassadsekreteraren Erik
Bergstedt, tjänstgörande från juni 1791, karaktäriseras av författarinnan
såsom en i ordets vackraste mening frisinnad man och såsom den
där förstod att som få samtida svenskar fördomsfritt bedöma
revolutionen.
Betecknande för stämningen hos Sveriges bildade medelklass äro
Geijers ofta citerade ord, även anförda i Sverige och den franska
revolutionen: »De vackra talen i franska nationalförsamlingen, så
mycket som därav genljöd långt bort i skogen, gjorde oss ett oändligt
nöje. På blodscenerna trodde vi ej stort, emedan de alldeles ej
passade till orden ... Då kom över oss, såsom ett åskslag ur klar
himmel, Gustav III;s mord.» Samma entusiastiska sympati för
revolutionen och glada tro på folkledarnas förmåga att styra allt till det
bästa karaktäriserade också Kellgren och Rosenstein, under det att
Glewberg-Edelcrantz, som vistats i Frankrike under revolutionens första
år, betraktade 1789 års idéer som omöjliga grundvalar för en fransk
konstitution och med en realism, som bjärt avsticker mot de
hemmavarande revolutionsvännernas och revolutionsfiendernas abstrakta
uppfattningssätt, karaktäriserade revolutionen som en strid mellan de fattiga
och de rika, vilken skulle hindra lugnets återställande »förr än vid
nästa generation, då den ena delen av nationen hunnit glömma, vad
den vunnit, och den andra, vad den förlorat».
De intressanta nya fakta och synpunkter, författarinnan framlägger,
rörande Gustav Hirs egen antirevolutionära politik, ställa väl icke denna
i en väsentligt ny belysning. Men de bekräfta eller skärpa tidigare
författares stränga domar över Gustavs bornerade uppfattning av
revolutionens innebörd och hans herostratiskt ryktbara
»korstågsplaner» mot Frankrike, vilkas absurditet alla hans antirevolutionära
vänner, utom Evert Taube, synas hava insett.
Gångna tiders människor hava givetvis rätt att fordra, att vi ej
anakronistiskt döma dem för att de saknat, vad som för oss ter sig
som enkel social rättfärdighetskänsla. Man fördöme alltså icke Gustav
III för hans reservationslösa solidaritet med det feodala franska sam
hållet, där, liksom i skaldens Atlantis,
»rikmännens kast, en förnäm myriad
stal millionernas lycka,
åt och drack och var glad».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
