Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 7. 3. 1921 - Sveriges regering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 141
i förlitande på regeringschefens undergivenhet under de maktägande
ständerna. Att denna deras förhoppning till utomståendes förvåning
kom på skam, torde knappt få skrivas på den tredje Louis de Geers
räkning.
Partiledningarna fingo nu ännu en gång i fosterlandets missbrukade
namn uppmana varandra att träda i breschen för att skaffa landet
en duglig regering och ännu en gång inför allt folket uppvisa sin
oduglighet och sin själviskhet inför den inre politikens viktigaste
fråga: anskaffandet av en kraftig och skicklig regering. Högerns
förtjusning över vänsterpartiernas särskilt utsatta läge var lika högljudd
som de senares handfallenhet. Gemensamt för samtliga partier är,
att de på det mest flagranta sätt visat, att svensk parlamentarism
uppenbarligen i fråga om regeringens bildande varken medför
ansvarskänsla eller duglighet hos riksdagen inför den uppgiften.
Den svenska parlamentarismen har, som professor Stavenow för
åtskilliga år sedan (i artikeln Frihetstidens parlamentarism och vår
egen tid, Svensk Tidskrift 1916) påvisat, sin nationella egenart. Det
är frihetstidens parlamentarism, som är »den nationella svenska
parlamentarismens typiska form; den har sin egentliga rot i det svenska
folkets andliga läggning och traditioner, i dess politiska begåvning och
dess urgamla historia, och skall alltid komma igen, när hälst en
folklig självstyrelse skall förverkligas, i väsentligen samma former. . . .
.... Riksdagens hänsynslösa ingrepp på alla statslivets områden, även
sådana som minst av allt ägna sig för parlamentarisk behandling,
såsom utrikespolitik och rättskipning, och dess benägenhet att blanda
sig i alla administrationens detaljer å ena sidan, regeringens vanmakt,
initiativlöshet och betydelselöshet i jämförelse med den oansvariga
partiledningen å den andra äro tydligen konstitutiva drag i
frihetstidens parlamentariska statsskick.» Det har sagts, att det nuvarande
läget är provisoriskt och skall förändras, sedan de märkliga val,
vilka genom att kasta sin skugga framför sig föra med sig all denna
depravation, blivit överstökade. Men antagligast är, att detta
provisoriska tillstånd en längre tid framåt blir konstant. Det är knappast
anledning antaga någon större förskjutning vid höstens val mellan
partiernas inbördes styrka. Och även en kortare tids provisorium
är farligt genom den praxis, som genom regeringens svaghet skapas
inom förvaltningen. En kraftig ämbetsmannaregering sådan som den
Hammarskjöldska lät i stort sett ej förleda sig till att låta riksdagen
eller riksdagsmän få ett otillbörligt inflytande på ärendenas
beredning och Kungl. Majits beslut i förhoppning om de fördelar en
parlamentarisk återförsäkring kunde medföra. Den genomdrev ej sällan
genom att utnyttja partiledningarnas skräck för regeringsbildandet
under en farofylld tid riksgagneliga beslut, som voro partiledningarna
en nagel i ögat. En svag ämbetsmannaregering går den motsatta
vägen. Men därmed föres till seger vår gamla nationella
parlamentarism: frihetstidens ständervälde, lantmannapartiets gamla paroll,
numera även öppet upptagen av bondepartierna, sekunderade av
Fabian Månsson och »provisoriskt» av de övriga partierna. Den kan i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
