Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 7. 3. 1921 - Bismarck och Wilhelm II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 DAGENS FRÅGOR
hade aldrig betraktat sin egen vilja som sitt enda rättesnöre. Intriger
på bakvägar hade han icke tålt. För dylika inflytelser kan Bismarck
icke fritaga Wilhelm II. Till en början hyste denna visserligen både
vördnad och förtroende för rikskansleren. Men hänsynen till hans
omdöme och erfarenhet avtog i samma mån som härsklystnaden och
självtillräckligheten växte.
Bismarcks skildring av händelserna omedelbart före brytningen
synes av tillgängliga brottstycken att döma ge vid handen, att kanslern
relativt tidigt var på det klara med att kejsaren ville göra sig fri
från honom men att han med hänsyn till den enastående erfarenhet
han under sin långa tjänstetid hunnit förvärva ansåg det för sin plikt
att icke låta driva sig undan utan strid. Både för honom och
kejsaren hade det utan tvivel varit bekvämare, om han genast följt de
tydliga anvisningarna att gå. Men när han en gång på den direkt
uttalade frågan, om han stode kejsaren i vägen, icke fick något svar,
vilket han tolkar som ett bejakande av frågan, vill han icke foga
sig, utan han beslutar att söka kasta hela ansvaret för avskedet på
kejsaren. Konfliktämnena hopa sig och stämningen mellan de båda
huvudpersonerna blir allt mera irriterad. Vid Bismarcks bekanta
audiens den 15 mars 1890, då kejsaren förebrådde honom att ha
mottagit det oppositionella centerpartiets ledare Windthorst, föllo skarpa
ord. Kanslern sade, att han icke kunde underkasta sig någon kontroll
över vad han gjorde hemma hos sig, och då kejsaren sporde: »Icke
ens om jag som suverän befaller det?», blev svaret kort och kärvt
ett fortsatt nej, Då kejsaren meddelade sin avsikt att förnya sitt
besök hos tsaren, drog Bismarck upp ur fickan en rapport från tyske
ambassadören i London, som innehöll några av tsaren fällda, mindre
fördelaktiga omdömen om kejsar Wilhelm. På dennes fråga efter
detaljer om saken svarar Bismarck undvikande, att han icke vill röra
i så pinsamma saker, men han retar kejsarens nyfikenhet genom att
alltjämt hålla aktstycket i handen. Slutligen kan denne icke styra
sig utan rusar fram och griper tag i rapporten, slukar dess innehåll,
bleknar, då han läser »de verkligen rätt otrevliga saker», som där
stodo skrivna, och avskedar kanslern mycket bryskt. Kejsarens
tålamod sättes ytterligare på prov genom den bekanta rapporten från
konsuln i Kiev och konflikten om kabinettsordern av år 1852 och
brister slutligen. På kejsarens upprepade budskickningar att
avskedsansökan skall skyndsamt inlämnas, svarar Bismarck, att kejsaren när
som helst kunde avskeda honom. Han behövde emellertid någon tid
för att författa en inlaga som kunde offentliggöras.
Bismarcks egen skildring av händelserna i mars 1890 söker
synbarligen icke fördölja, att kanslern för sin del icke ansträngde sig
för att underlätta samarbetet med kejsaren. Och han kan i så måtto
icke helt fritagas från skuld till brytningen. Att denna mycket snart
ändå skulle ha kommit, synes å andra sidan vara tämligen
oomtvistligt. Det nu publicerade materialet har dock i sitt stympade skick
huvudsakligen betydelse för den rent personliga karaktäristiken av
en av nutidens mest omskrivna män, vars här behandlade, tidigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
